David Nilsson i fjolårets Lidingölopp där han var bäste svensk på tredje plats med personliga rekord 1:38:45 på tremilen. Foto: Deca Text&Bild

Hur bra är David Nilssons 1:38:45 i Lidingöloppet?

När Högby IF:s David Nilsson, 29, i lördags spurtade i mål på 1:38:45 i Lidingöloppets tremil så gick han in som sjätte snabbaste svensk genom tiderna, bara lite drygt 1.5 minut från Mustafa Mohameds ”svenska rekord” från 2008. Före sig har David förutom Musse bara Magnus Bergman, Pär Wallin, Håkan Börjesson och Mats Erixon på genom-tiderna-listan. Att 1:38:45 är en bra prestation vet vi men hur bra är den egentligen? Läs reflektionen om loppet och Davids egna tankar i slutet på texten.
Tremilen har sprungits i över ett halvt sekel och i princip alla stora svenska långdistanslöpare har testat loppet och många har gjort det flera gånger. Alla har inte gått in för det stenhårt eftersom det i alla år legat bara 3-4 veckor efter bansäsongens slut men det faktum att David blev blott tionde svensk under 1:40 säger något om hur svårt det är att springa fort på Lidingö.

Så har Musse och Mats Erixon presterat i Lidingöloppet
Mustafa Mohamed har sprungit sju tremilar, varit fem under 1:40 där de bästa tiderna är 1:37:10, 1:37:29 och 1:38:42. Mats Erixon, som var EM-fyra på  10 000 m 1986 och gjort 27:56 på 10 000 m bana, gjorde nio tremilar under elitkarriären på 1980- och början av 90-talet varav sju på 1:40:08 eller bättre med 1:38:41, 1:38.44 och 1:38:49 i topp. Pär Wallin noterade 1:38:06 i Lidingöloppet för 30 år sedan vilket är hans enda tid under 1:40.
Gemensamt för alla dessa tre är att de har personliga rekord som är bättre – i de flesta fall mycket bättre – än Davids på alla distanser från 1500 m upp till maraton. När det gäller Magnus Bergman (90-talet och början av 00-talet) och Håkan Börjesson (slutet på 80-talet) så fick de till riktigt bra Lidingölopp jämfört med sina personliga rekord på bana och väg, inte minst Magnus som med sina 1:37:24 var en riktigt Lidingölopps-specialist.
David gjorde nu sin femte start på tremilen där tidigare bästa tiden var 1:42:01 från 2011 så det handlade om en förbättring med över tre minuter.

Ett av Davids absolut bästa
Det är ingen tvekan om att Davids 1:38:45 är bland det allra bästa han presterat vilket han själv också håller med om och lyfter fram tiondeplatsen i terräng-EM på 10 km 2015 som sin allra främsta insats. Men sedan kommer lördagens tremilsinsats följt av halvmaraton-EM i somras (23:a på 1:05:16) och de personliga rekorden på 10 000 m (29:06) och halvmaraton (1:04:11).
På maraton är det personliga rekordet 2:17:19 från Rotterdam 2015 men där har han ännu inte fått till det riktigt. Det gör han kanske i Chicago Marathon den 9 oktober där målet är att förbättra det personliga rekordet och underskrida VM-kvalgränsen på 2:17:00.
/Jonas Hedman

Davids egna reflektioner om loppet
Det är ofta jag hört idrottare berätta att när de väl uppnår sitt mål så är det värt allt slit som de lagt ner. Jag har tagit detta för en sanning, eftersom det låter trovärdigt och dessutom kommit från flera håll. Av skäl jag själv inte upplevt kunnat styra har jag de senaste fem åren känt en oförlåtande tyngd samt ansvar över att behöva springa under 1:40. Jag förstår såklart hur dumt det låter, men har nånstans känt det som att det inte vore rätt varken mot mig själv eller min lilla omvärld (som attraheras av löpning) om jag inte skulle förvalta denna innestående prestation.
När jag bromsade in och ställde mig framåtlutad hängandes över knäna efter 30 kilometer i lördags trodde jag att jag hade gått in på 1:40:45. Utan att ha sett en klocka under loppet och bara hört en person ropa lite själlöst att jag var på väg mot under 1:40 med 2 km kvar hade jag verkligen ingen aning om vad jag gått i mål på. Jag står där fastfrusen och börjar smärtsamt inse att ”förbannelsen” är kvar. Att jag trots ett bra lopp fortfarande är så långt från att bli fri gör mig fullständigt paralyserad.

Jobbiga tankar i huvudet
Under den där minuten som går far det jobbiga tankar i huvudet… Är det verkligen möjligt att utsätta mig själv för ett nytt försök, med allt vad det innebär, är den första frågan som dyker upp? Den andra lyder ”Hur kan jag vara så dålig?”. Min tredje tanke är att eftersom jag nu måste försöka igen måste jag ställa den föregående frågan dagligen i ett år till, med all den tunga självkritik det tråkigt nog innebär.

”Plötsligt vet jag inte vad jag ska tro”
Mitt i detta märker jag att Mustafa Mohamed är på ingång och känner att jag måste ta ett par steg åt sidan så att han kan spurta in ostört. Jag får då syn på en annan klocka som precis slår över till 1:40. Plötsligt vet jag inte vad jag ska tro! Logiken säger mig nu att det är en 50/50-chans att jag kan gå vidare med mitt liv.
Jag står kvar ett tag till medan jag ser Ebba Tulu Chala komma i mål och hör någon säga 1:38:45 om mig. Fortfarande vet jag inte vad jag ska tro (med halvmaraton-EM-minnet från Amsterdam i somras nära till hands där vi först uppgavs vara bronsmedaljörer i lagtävlingen vilket senare uppdaterades till en femteplats). Jag försöker ta in hela loppet, en mil i taget, och känner nu i varenda muskel, nog fan var det där 1:38 ändå!

Tack till David som lät oss publicera hans egna reflektioner om loppet som finns på hans Instagram-konto.

Läs även:
Vilket Lidingölopp av David Nilsson – sjätte snabbaste svensk genom tiderna
Bra debut av Charlotta Fougberg i Lidingöloppets 10 km-lopp
Suverän seger på Lidingöloppets tremil för Örgrytes Maria Larsson
Lyckad debut på 15 km för Olle Walleräng
Historisk veteranseger för Norges Grete Kirkeberg – slog Evy Palms rekord

About Jonas Hedman

Jonas Hedman
Frilansskribent, redaktör, statistiker, grafiker och förläggare specialiserad på friidrott. Redaktör för årsboken FRIIDROTT och friidrottaren.com.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*