Den olympiska 10 000 m-finalen utvecklades på samma sätt som de senaste VM-loppen där regerande OS-, VM och EM-vinnaren Mo Farah styrde loppet sista kilometern och vann med en halvsekund på 27:05.17 efter att ha avgjort hundra meter från mål. Tiden var bara fyra sekunder från det olympiska rekordet. Men det höll på att sluta illa med ett fall efter 3900 meter.
– Någon var på mitt ben och jag kunde inte göra något. Idag fick jag verkligen gräva djupt och göra mitt allra bästa för att vinna ännu en gång, sa Farah till Viasat med ett sår på ena axeln efter fallet. Därmed försvarade han titeln från London 2012 och tog sitt åttonde globala mästerskapsguld på 5000/10 000 m och har dessutom fem EM-titlar på samma distanser. Senare i veckan har Farah chans på nionde globala guldet då det är dags för 5000 m.
Ett fall som höll på att sluta illa
Men Farah vann ändå inte utan dramatik eftersom fallet höll på att sänka honom. Man kom att tänka på OS-finalen i München 1972 då Finlands Lasse Virén fälldes men reste sig, kom tillbaka och spurtade till guld på världsrekordtiden 27:38.35.
Den som råkade fälla Farah var träningskompisen i Oregon, Galen Rupp, och Farah rullade runt på benen men lyckades undvika att bli spiktrampad även om det var nära. Han var snabbt på benen och gjorde tummen upp när Galen Rupp oroligt vände sig om.
Efter 3000 m-passering på 8:30 hade man 13:53 på halva distansen och mellan 4000 och 8000 m låg fyra av kilometerna på 2:41 och en på 2:44. Dragjobbet fördelades mellan flera man men Farah var aldrig uppe.
Farah styrde de sista varven
Efter att halva loppet passerats var Farah noga med att ligga bland de fem främsta för att hålla koll på eventuella ryck och för att undvika trängsel i det 34 man stora fältet. Farten trissades upp undan för undan de sista tre kilometerna där den näst sista gick på 2:36 och därefter följde ett antal 62-rundor. Farah ledde vid klockringningen och hade då fyra man i rygg – Kenyas Paul Tanui, etiopierna Tamirat Tola och Yigrem Demelash och amerikanen Rupp. Med 300 m kvar tog Tanui täten och drog igång en långspurt, Rupp släppte och in i sista kurvan kändes det som att det stod mellan Tanui och Farah trots att etiopierna inte var långt efter.
Obeveklig i spurten
Farah låg i rygg på Tanui in på upploppet, svängde ut och tryckte till synes enkelt igång slutspurten och vann till synes enkelt med en halvsekund på 27:05.17. Han hade 2:28.24 på sista kilometern 55.37 på slutvarvet och 27.4 sista 200 meterna.
Silvret till Tanui på 27:05.64 och bronset till Tola som med 27:06.26 bara var 0.01 före sin landsman Demelash.
Det blev alltså ordningen Storbritannien, Kenya och 2xEtiopien följt av USA, Uganda och Kenya medan tredje kenyanen Geoffrey Kamworor, som var VM-tvåa i Peking 2015, inte blev bättre än elva på 27:31.
Som så många gånger förr fick Farah loppet dit han ville och man förvånas över att ingen av afrikanerna försökte göra något i ett tidigare skede. Men de kanske inte hade den fysiska formen och/eller var mentalt slagna på förhand. Mo Farah utökade sin fantastiska segerrad till åtta raka globala guld på bana och det är svårt att se att någon ska kunna slå honom i 5000 m-finalen på lördag.
/Jonas Hedman
Mellantiderna
1000 m 2:55.20 Ostos, PER
2000 m 5:44.49 (2:49) Irabaruta, BDI
3000 m 8:30.70 (2:46) Tola, ETH
4000 m 11:12.29 (2:41) Demelash, ETH
5000 m 13:53.11 (2:41) Tola
6000 m 16:37.20 (2:44) Paul K Tanui, KEN
7000 m 19:19.07 (2:41) Muchiri, KEN
8000 m 22:00.83 (2:41) Demelash
9000 m 24:36.95 (2:36) Farah
10 000 m 27:05.17 (2:28) Farah
Halvorna: 13:53/13:12.
Resultatlistan
Mo Farahs globala mästerskapsmedaljer på bana
3 OS-guld, 5 VM-guld och 1 VM-silver
2016 OS-guld 10 000 m i Rio
2015 VM-guld 5000 och 10 000 m i Peking
2013 VM-guld 5000 och 10 000 m i Moskva
2012 OS-guld 5000 och 10 000 m i London
2011 VM-guld 5000 och silver 10 000 m i Daegu
EM-medaljer utomhus på bana
5 guld och 1 silver
2014 EM-guld 5000 och 10 000 m i Zürich
2012 EM-guld 5000 m i Helsingfors
2010 EM-guld 5000 och 10 000 m i Barcelona
2006 EM-silver 5000 m i Göteborg
