Det väckte uppmärksamhet och diskussion när Melwin Lycke Holm för några veckor sedan vid Lundaträffen kombinerade sitt höjdhoppande med längdhopp. För relativt sett var hans resultat 7.79 i ”hobbygrenen” bättre än de 2.13 det blev i huvudgrenen.
7.79 förde nämligen in Melwin högre upp genom tiderna i Sverige utomhus än vad hans personbästa 2.18 ger honom i specialgrenen höjd: Delad 16:e mot delad 26:a. Nu är det välbekant att höjd historiskt varit en klart starkare gren för Sverige i längd, men ändå.
För även om båda grenarna tillhör grengruppen hopp är de ju utförandemässigt så fundamentalt olika eftersom den ena grenen handlar om horisontell förflyttning och den andra om vertikal.
I längd gäller det alltså att få med sig så mycket fart som möjligt framåt och i höjd i stället att byta riktning och förvandla farten till ett lyft samtidigt som man vänder sig om. Längd har en linjär ansats och höjd en bågformad och själva upphoppen kunde inte vara mer olika.
Melwin-generationen sticker ut
Men ändå går det bevisligen att vara bra i båda grenarna samtidigt och faktum är att exemplen internationellt på denna kombination på sistone har blivit fler, inte minst i Melwins egen generation.
Mest känd är halvåret yngre italienaren Mattia Furlani som var 100 % höjdhoppare – och en framgångsrik sådan – innan han plötsligt som 17-åring började med längd. Vid UEM i Jerusalem 2022 vann han som väntat höjd – på 2.15 – men hade ett par dagar tidigare chockat alla med att hoppa 8.04 i längd och vinna överlägset.
Furlani fortsatte att dubblera året ut men fr o m 2023 har han i stället varit 100 % längdhoppare. Och sedan 2024 – alltså redan innan han lämnade junioråldern – har seniormedaljer rasslat in från OS, VM och EM. Så nog har Furlani hittat sin gren.
Fler väljer längd
Bulgaren Bozjidar Sarabojukov föddes ett par månader före Melwin och har internationella juniormedaljer i inte bara höjd och längd utan även tresteg. Han tycks – trots 2.20 som pers – ha valt bort höjdhoppet efter 2022 och fokuserar nu även han på längd. I vintras vann han Inne-EM – med Furlani på silverpositionen.
Fyra i den tävlingen var portugisen Gerson Baldé som också han började som höjdhoppare (2.23 som 20-åring) för att sedan 2023 som 23-åring byta prioritet till längd. Fast han har inte lagt ned höjd helt utan körde faktiskt båda grenarna på årets Lag-EM i Madrid.
Tidsprogrammet i Madrid hade dock grenarna samma dag så utfallet av den dubbleringen blev två diskreta 13:e platser på måttliga 2.14/7.59. Redan en vecka senare var han dock tillbaka som stabil 8m-hoppare så vi kan nog räkna med att Baldé i fortsättningen – som Furlani och Sarabojukov – kommer att fokusera på längd.
Harrison ett unikum
Hur ser det då ut globalt just nu? Jo, det stora namnet när det gällde kombon höjd och längd är förstås USA:s JuVaughn Harrison som 22 år gammal 2021 vann båda grenarna – samma dag – vid USA:s OS-uttagningar på 2.33 resp 8.47. På OS i Tokyo gick han sedan till final i båda grenarna där han dock fick nöja sig med 5:e plats i längd och 7:e i höjd.
Fortsättningen har dock inte alls blivit vad debuten på den internationella scenen indikerade. Framförallt har längdhoppet havererat, Harrison har inte kvalat in till något ytterligare mästerskap och 8.07 är hans bästa i godkänd vind under de senaste fyra åren.
Höjdhoppet har uppenbart blivit hans fokus och han har klarat sig bättre där. Sommaren 2023 var riktigt bra med tredjeplats i Diamond finalen och silver på VM. Men de senaste två åren har inte heller höjd fungerat utan Harrison har stannat på höjder runt 2.25/2.27 som bäst.
Trend eller tillfällighet?
Är Harrison, Furlani, Sarabojukov och Baldé förmåga att hoppa både högt och långt början på en ny trend i friidrotten, d v s att grenarna egentligen är mer lika än vad vi traditionellt trott? Borde fler höjdspecialister testa längd – och vice versa?
Det första man bör notera är att endast Harrison försökt elitsatsa i båda grenarna parallellt. Furlani, Sarabojukov och Baldé däremot valde tidigt att prioritera längd och i den mån de hoppar höjd göra det på sin längdträning. De såg nämligen snabbt att de var betydligt mer konkurrenskraftiga som längdhoppare. Runt 8.00 kan ge OS/VM-final medan 2.20 ju inte alls räcker.
Det andra man bör notera är att vägen gått i bara ena riktningen. De är höjdhoppare som ”upptäckt” längd och inte längdhoppare som ”upptäckt” höjd. Det signalerar att det för att nå världselit i höjd nog krävs en ytterst specifik talang och även specifik träning.
Det understryks om man tittar på tiokamp där utövarna ”tvingas” att träna båda grenarna. Av de i nuläget 14 tiokampare som gjort över 8.800 poäng har ingen personligt rekord högre än 2.20 medan nio har hoppat 8.00 eller längre. Medianen för persen är hyggliga 2.10 resp specialistmässiga 8.05.
Det var en gång ….
När det gäller frågan om trend eller tillfällighet kan det vara intressant att notera att redan 1961 – d v s för 64 år sedan – var två 19-åringar med på topp-25 på världsårsbästa i båda grenarna.
Den ene var östtyske Klaus Beer som placerade sig 17:e i längd på 7.70 och 22:a i höjd på 2.08. Beer fokuserade sedan på längd där han 7 år senare på OS skulle hoppa 8.19 vilket för evigt gjort honom till de okända svaret på vem som tog silvret när Bob Beamons höjde världsrekordet med 55 cm till 8.90.
Den andre var sovjetiske Valerij Brumel som toppade höjd på världsrekordet 2.25 och som var 25:a i längd på 7.65. Brumel hade tagit OS-silver i höjd året före och skulle ta OS-guld 1964 och är en av höjdhistoriens allra främsta.
Åren 1961-1963 var han nämligen ungefär lika överlägsen i sin gren som Mondo nu är i stav. Brumel höjde världsrekordet centimeter för centimeter från 2.22 till 2.28 samtidigt som ingen annan i världen dessa år hoppade högre än 2.20. Kom ihåg att detta var när dykstilen fortfarande regerade höjdhoppsvärlden, Fosbury skulle ju inte presentera sin flop för världen förrän 1968. (Googla förresten gärna ”Brumel basket” för att se den klassiska bilden när han sparkar i en basketkorg.)
Brumel och Beer valde alltså – precis som dagens exempel – att som seniorer fokusera på en gren och startade ingen trend av dubbelsatsning.
Det var en annan gång ….
Ett annat historiskt undantag var östtyske Henry Lauterbach som är den ende vid sidan av JuVaughn Harrison som i någorlunda modern tid nått världsklass i båda grenarna. Fast för Lauterbach var det aldrig något ”sambruk”.
Först var han höjdspecialist (dykstil) där han OS-debuterade redan som 18-åring 1976, kom fyra på EM 1978 och fyra igen på OS 1980. Året efter testade han längd och chockade med 8.35 – då delad 8:a genom tiderna – vilket fick honom att byta gren. Första längdmästerskapet påföljande vinter blev direkt succé: Guld på Inne-EM.
Någon fortsättning följde dock aldrig, vare sig som höjd- eller längdhoppare. Man kan förmoda att det handlade om en svårare skada eftersom Lauterbach ju forfarande var bara 25 år. Personliga rekorden 2.30 (1978) och 8.35 (1981) gör honom ändå fortfarande idag – över 40 år senare – till nr 2 genom tiderna bakom Harrison i kombinationen höjd och längd.
Slutsats
Är det något som historien säger oss är det (i alla fall för män) att kombinationen är ”svår” – till skillnad från t ex längd och tresteg – och att den aldrig kommer att bli vanlig. Men emellanåt kan det alltså dyka upp intressanta undantag som ”bekräftar regeln”.
/A. Lennart Julin
I två kommande artiklar skärskådas den svenska historien i kombinationen höjd och längd.
