Historien började nästan på dagen 55 år tidigare. För det var på Junispelen på Stockholms Stadion den 15 juni 1971 som Turebergs Jan Dahlgren blev förste svensk att klara 2.20 i höjdhopp.
Och nu i slutet på juni 2026 kom inte bara nr 27 utan även nr 28: Den 20 juni klarade Sävedalens Svante Svensson 2.20 i en hoppgala på torget ”Kennedyplatz” i tyska Essen och bara åtta dagar senare vid Lag-SM på Sola Arena i Karlstad gled Växjös Liam Belo Da Silva över 2.21.
Svantes prestation var verkligen något utöver det vanliga. För dessa juniorer – båda är årgång 2007 – handlade det om betydande förbättringar. Svante höjde han sitt personbästa i två etapper med totalt 5 cm medan Liam i ett svep adderade 4 cm till sitt personliga rekord.
Både olika och lika
Fast vägen fram såg väldigt annorlunda ut. Svante klarade dröm-2.20 i sitt 16:e hopp för dagen (kanske ovanan vid den uppbyggda banan gjorde att hoppningen varierade?) efter att ha behövt tre försök på tre höjder och två försök på två. Liam däremot gjorde totalt bara sex hopp innan han efter 2.21 i andra avstod vidare hoppning.
För båda darrade ribban visserligen en del på sluthöjden men det var aldrig nära något X i protokollet för någon av dem. Både Svante och Liam hade t o m litet luft vid ribbpassagen och darrningarna berodde på lätta touchar med baksida lår resp vad på nedvägen.
Mycket har förstås hänt på det dryga halvseklet mellan Jannes 1971 och Svantes och Liams 2026. Då 1971 var 2.20 ett superresultat för seniorer. Bara sex man i hela världen hoppade högre det året och för en plats på topp-100 krävdes 2.12.
Många trodde inte på floppen
För mindre än tre år efter Mexico-OS 1968 – där Fosbury chockat världen med att ta hem guldet med en besynnerlig, hemsnickrad stil där han passerade ribban med ryggen närmast – använde fortfarande merparten (inkl Janne Dahlgren) den beprövade dykstilen.
Tränarvärlden – inte minst tränar-Sverige – var dessutom ännu långtifrån övertygad om floppens förträfflighet generellt. Kanske var det bara något som råkade passa för Fosbury? För just 1971 hade ju det åtta år gamla världsrekordet 2.28 förbättrats med 1 cm – i dykstil.
Nu vet vi mer och floppen är som bekant sedan länge allenarådande i alla länder på alla nivåer. De stora fördelarna jämfört med dyk är att många fler kan hoppa högt med flopp och att upphoppet är skonsammare.
2.35 i dyk för 48 år sedan
Sista generationen storhoppare i dyk – Volodomyr Jasjtjenko och Rolf Beilschmidt i slutet av 1970-talet– drogs nämligen med stora besvär med patellasenorna i upphoppsbenet. Stämmet i upphoppet blev för brutalt när de för att hoppa högre höjde ansatshastigheten.
Samtidigt skall man vara medveten om att Jasjtjenko ändå hann med att 1978 bara 19 år gammal klara 2.34 ute och 2.35 inne. Resultat som ju skulle vinna de flesta höjdtävlingar än idag nästan femtio år senare. Så visst går det att hoppa mycket högt i dykstil – även om ingen längre ens försöker.
I snitt har det alltså det senaste dryga halvseklet blivit en ny svensk 2.20-hoppare vartannat år. Vi fick tre på 70-talet, fem på 80-talet, sju på 90-talet, fem på 00-talet, fyra på 10-talet och – hittills – tre på 20-talet.
Antalet 2.20-hoppare per år har också varit slående stabilt i det långa perspektivet: 42 av 55 år (1971-2025) har det varit en, två eller tre, 9 år har det varit fyra eller fem och 4 år (2012, 2013, 2014 och 2023) har det inte varit någon. Snitt och median hamnar på ganska precis två per år.
Det mönstret skall dock inte tolkas som att Sverige inte ”hängt med i utvecklingen” i höjd. Man ser och hör ju ofta om den hela tiden pågående resultatutvecklingen i idrott som drivs av bättre utrustning, träning, kosthållning, teknik, prispengar o s v.
Stort frågetecken för ”Altius”
Det klassiska olympiska mottot ”Citius – Altius – Fortius” (som betyder ”Snabbare – Högre – Starkare”) kan nämligen ifrågasättas – i alla fall i höjdhopp. För om man tittar på resultatnivåerna internationellt i grenen inträdde en stagnation redan i mitten på 1980-talet, d v s för ca 40 år sedan.
2.40 gjordes första gången 1985 men är fortfarande ytterst sällsynt, 2.30 gjordes första gången 1973 men är fortfarande absolut världsklass och 2.20 gjordes första gången 1960 men är fortfarande ett helt okej resultat som snudd på räcker till topp-100 på världsårsbästa.
Mer om ”medlemsregistret” för ”2.20-klubben”:
+ De tre första – Jan Dahlgren, Rune Almén och Torbjörn Larsson – var redan grundligt skolade i dykstilen när Fosbury chockade världen vid Mexico-OS. Så för dem blev aldrig något stilbyte aktuellt. Men för övriga – som ju var max 10 år gamla 1968 – har det i stället varit flop i princip från start.
+ Svante och Liam blev alltså junior nr 10 och 11 att bli medlem i klubben. Och de var samtidigt de förste juniorerna på sexton år och den bara andra/tredje på 23 år.
+ Örgryte är överlägset bäst representerad förening med inte mindre än sex aktiva. Närmast – men inte nära – kommer Kil och Lidingö med vardera två. (OBS: Detta alltså räknat på vilken klubb man representerade när man först klarade 2.20+.)
+ Bäst representerade födelsedecenniet är 80-talet med sju närmast följt av 70-talet med sex och 60-talet med fem.
Patrik yngst
+ ”Inträdesåldern” har en ganska tät träffbild med två tredjedelar samlade i intervallet 18-22 år. Både snitt och median ligger på litet drygt 21 år. Men det finns förstås också extremer:
+ Yngst på listan är Patrik Sjöberg (16 år och 245 dagar) följd av Linus Thörnblad (17 å 319 d), Thomas Bipella (18 å 54 d), Svante Svensson (18 å 260 d), Thomas Eriksson (18 å 295 d) och Liam Belo Da Silva (18 år 364 d).
Höjdhoppsresultaten från Scaniaspelen i Södertälje 6 september 1981.
+ Äldst på listan är Peder Fjaestad (29 å 229 d) och 25-årsdagen klart bakom sig hade även Jakob Thorwaldsson (28 å 177 d), Ola Carlsson (27 å 39 d), Emil Svensson (26 år 302 d) och Torbjörn Larsson (26 å 9 d). Vad gäller Peder skall man dock veta att han började friidrotta sent.
En besläktad frågeställning är vem som varit äldste svensk om att klara 2.20. För det kan ju vara någon som var ung första gången och som sedan fick en lång elitkarriär. Två namn som då omedelbart kommer upp är Patrik Sjöberg och Stefan Holm.
Men vem har varit äldst?
Patrik Sjöberg toppar alltså ”yngstlistan” ovan (som 16-åring 1981) och gjorde sin sista 2.20-tävling som 32-åring 1997. Alla åren däremellan utom 1994 – då han körde rehab efter hälseneskadan på VM 1993 – gjorde han 2.26 eller bättre.
Stefan Holm blev medlem i den fiktiva 2.20-klubben som 19-åring 1995 och höll sedan en obruten svit av 2.20+ år fram t o m 2008, då han satte punkt för elitsatsningen. Precis som för Patrik var nivån under karriären dessutom normalt 2.30+.
Patrik hade alltså 16 år och Stefan 14 år som 2.20-plussare. Närmast därefter vad gäller antal år följer Staffan Strand (11), Thomas Eriksson (10) och Linus Thörnblad (9) men den trion avslutade alla sina resp elitperioder i yngre ålder än Patrik och Stefan.
De två körde nämligen som sagt vidare upp till 32 och kollar man på exakta datum för deras resp sista 2.20+ tävlingar blir det nästan ”målfoto”: Stefan var 32 år och 118 dagar medan Patrik var 32 år och 139 dagar, d v s en diff på bara 21 dagar.
Stefan – fast inte den Stefan
Det riktigt intressanta är dock att ingen av dem är ens nära att vara vår äldste att klara 2.20 eller mer. Den titeln går i stället till en annan Stefan – nämligen Stefan Karlsson. Han var flera år äldre (född 1958) och hade rötterna i Småland (Hvetlanda GIF) och tävlade under en lång karriär sedan även för IK Sisu, Utby IK, Bellevue IK och Solna FK.
Stefan K:s öde var att han under sina bästa år hamnade i skuggan av superstjärnan Patrik och därför förblev ganska anonym trots bl a 10 SM-medaljer, 4 Finnkamper, 2 inne-EM och två år som svensk statistiketta.
Men det var alltså han – som hade tagit 2.00 första gången 1976 (som P18) och 2.20 första gången 1980 (som M22) – som med 2.23 tog silvret bakom Patrik på ISM 1993 i Malmös Atleticum vid en ålder av 34 år och 67 dagar. Ett resultat som otroligt nog faktiskt kom att bli Stefans eget slutliga ”totalpers”!
(Den här resultatlistan är intressant av fler skäl än Stefan K:s 2.23:
+ Faktiskt samma etta/tvåa som 12 år tidigare i tävlingen i Södertälje där Patrik blev den yngste 2.20-hopparen.
+ Inte mindre än sju av medlemmarna i ”2.20-klubben” deltog
+ 3:a slagen av 13 år äldre Stefan K var Norges Steinar Hoen som ett år senare skulle vinna EM.
+ 17:e var blivande skådespelaren/komikern Olof Wretling (här fortfarande med efternamnet Nilsson))
Och hur har det gått sedan?
Eftersom 24 av de 28 medlemmarna i 2.20-klubben har avslutat sina elitsatsningar kan man också använda den som studieobjekt på spaning efter några tydliga mönster i hur en höjdhopparkarriärer utvecklas.
Den nedanstående sammanställningen visar en mixad (både ute och inne) svensk genom-tiderna-statistik (alla på 2.20 eller bättre) kompletterad med resp personbästa som junior (P19) och med hur mycket junior-PB:et sedan kommit att förbättras som senior.
Bortser man från Svante och Liam – som fortfarande är juniorer – och Peder – som började sent – ser man en stor och häpnadsväckande jämn spridning av cm-lyftet från junior till senior. För i stället för den förväntade klockformade normalfördelningskurvan med en tydlig topp får man nämligen den här ”utsmetade” bilden:
Visst kan man räkna ut medelvärden och medianer – de hamnar båda runt 10 cm – men de är uppenbart meningslösa när t o m just precis 10 cm är ett värde som inte någon enda har. Typiskt är att inget cm-värde har mer än tre innehavare och att det antalet delas av fyra ”spridda skurar”: 0, 6, 9 och 16 cm.
Vägen till toppen varierar
Så någon ”normalkarriär” finns uppenbart inte men i ett avseende uppvisar absoluta toppen ett slående mönster för vid vilken ålder man sätter sitt pers: Sex av de nio som gjort 2.26 eller mer noterade sitt personliga toppresultat året de fyllde 22.
Men vidgar man perspektivet och räknar in alla utom de tre yngsta (Melwin Lycke Holm, Svante Svensson och Liam Belo Da Silva) så blir spridningen stor och ganska jämn med 10 av 25 persande som 25 år eller äldre.
Så frågan vi aldrig lär kunna få ett säkert svar på förrän tidigast om sisådär ytterligare ett halvt sekel är om 22-åringarnas slående dominans i den absoluta toppen genom tiderna faktiskt bara är en synvilla skapad av slumpen?
/A. Lennart Julin
