Hon tog tio internationella mästerskapsmedaljer på lika många starter 2000–2006 med VM-titeln i Helsingfors 2005 som höjdpunkt. Och de 2.08 hon hoppade i Arnstadt 2006 är fortfarande det högsta någon kvinna hoppat inomhus. Idag gratulerar vi Kajsa Bergqvist på 50-årsdagen!
Vem är den främsta genom tiderna? Den frågeställningen har engagerat idrottsälskare förmodligen nästan sedan den moderna idrotten föddes. På engelska har fenomenet t o m genererat ett nyord i akronymen GOAT (”Greatest Of All Time”).
GOAT-diskussioner är mycket vanliga inom friidrotten men leder dock sällan till enighet eftersom uppfattningen om vilka kriterier som skall gälla och hur de skall prioriteras inbördes varierar.
Men skulle någon ställa frågan om vem som är Sveriges främsta höjdhopperska genom tiderna skulle det inte ens bli en antydan till diskussion eftersom oavsett vilket kriterium man än väljer finns det bara ett svar – Kajsa Bergqvist!
Nu är det dock snart tjugo år sedan Kajsa avslutade sin elitkarriär så det kan faktiskt vara på sin plats att påminna dem som var med åren runt sekelskiftet – och informera dem som inte var med då – om den exceptionella nivå som Kajsa presterade på under sitt dryga decennium i världseliten.
Resultaten står sig – även internationellt
Det mest självklara är att först titta på de absoluta resultaten. Kajsas personliga rekord är 2.06 utomhus från 2003 och 2.08 inomhus från 2006. Nationellt ger det ett övertag på näst bästa svenska genom tiderna – Emma Green – på 5 cm ute och 10 cm inne.
Fast ännu intressantare är att sätta in Kajsas PB:n i ett internationellt sammanhang. Bättre än 2.06 ute har bara Jaroslava Mahutjich (2.10 ’24), Stefka Kostadinova (2.09 ’87), Blanka Vlasic (2.08 ’09), Ludmila Andonova (2.07 ’84) och Anna Tjitjerova (2.07 ’11). Och bättre än 2.08 inne har bara …. ingen hoppat!
Tittar man på toppbredd så gjorde Kajsa (ute och inne sammanräknat) under åren 2000-2007 totalt 52 st 2m-tävlingar varav 6 på 2.04 eller högre. Av dagens toppnamn är det i nuläget bara Mahutjich (född 2001) som matchar med 52 resp 5.
Dagens övriga etablerade storheter är så långt efter att de får det mycket svårt att hinna komma ens nära. Nicola Olyslagers (född 1996) har nämligen 21 resp 1, Eleanor Patterson (född 1996) 6 resp 0 och Julija Levtjenko (född 1997) 8 resp 0.
Så snart två decennier efter sista tävlingen tillhör Kajsa resultatmässigt – avseende både absolut topp och toppbredd – fortfarande de allra bästa genom tiderna. I hela världen.
Medaljer som ungdom/junior
Det andra tunga kriteriet i en GOAT-utvärdering är förstås hur man lyckats i ”värdetävlingarna”, dvs i första hand de internationella seniormästerskapen OS, VM ute och inne samt EM ute och inne. Och där är medaljskörden det som räknas vid en utvärdering.
Kajsas första start i ett internationellt mästerskap var Europeiska Ungdoms-OS (för 17-åringar) i nederländska Valkenswaard. Och premiären kunde inte ha blivit mer lyckad: Guldmedalj i höjd på nya personliga rekordet 1.84. I fyra följande juniormästerskap blev det sedan tre silver och en 8:e plats.
Förmågan att prestera när det gäller som mest demonstrerades alltså tidigt, men för att kunna blanda sig i medaljkampen även på seniornivå behövdes det ytterligare några år av träning för att höja den fysiska förmågan. Så de allra första seniormästerskapen gav blygsamma placeringar: 13:e på inne-VM 1995, 17:e på ute-VM 1995 (i Göteborg) och 16:e på OS 1996.
Man skall dock notera att dessa mästerskap genomförde Kajsa innan hon lämnat tonåren. Så utveckling pågick och 1997 kom först en 8:e plats på inne-VM och sedan en delad 5:e på ute-VM i Athen. Och på nästa ute-VM två år senare i Sevilla nådde Kajsa så nära pallen man kan komma, delad fyra.
Kajsa ”medaljmaskinen”
Det blev också en slutpunkt på denna utvecklingsfas och med millennieskiftet inträdde en helt ny fas, nämligen ”Medaljmaskins-fasen”. Under åren 2000-2006 gjorde Kajsa tio mästerskapsstarter (1 OS, 3 VM, 2 EM, 2 inne-VM och 2 inne-EM) och facit blev fem guld, ett silver och fyra brons!
Dvs tio raka medaljer av tio möjliga. Och då skall man också veta att Kajsa under den här perioden missade några mästerskap p g a skador. Mest uppmärksammad var förstås hälsenebristningen vid höjdgalan i Båstad fem veckor före OS 2004. Därför blev det ingen OS-start och vid tiden för inne-EM i mars 2005 gällde fortfarande rehab.
Men bara drygt tio månader efter att hälsenan (OBS: Inte upphoppsfoten) brustit var Kajsa tillbaka igen på tävling – och hon var verkligen tillbaka för segerresultatet i comebacken i en lokal tävling i Spanien skrevs till 2.00. Det blev starten på vad som kom att bli Kajsas bästa år, inte bara därför att det blev VM-guld i Helsingfors utan också därför att hon gick igenom hela sommaren obesegrad.
Aldrig en dålig tävling
Förutom comebacken och VM vann hon ytterligare elva tävlingar, däribland Europacupens A-final, ”World Athletics Final” (ungefär motsvarande dagens Diamond League-final), DN Galan, Finnkampen och internationella galor i Spanien, Kroatien, Storbritannien och Italien.
Det blev visserligen det enda helt förlustfria året men under hela ”Medaljmaskins-fasen” gjorde hon nästan aldrig någon dålig tävling fast hon tävlade flitigt (utom 2004) och det huvudsakligen i tävlingar där hon mötte motstånd av internationell elitklass. Så här ser nämligen Kajsas osannolika facit 2000-2006 ut:
Totalt 129 tävlingar av vilka hon vann 80 st, kom 2:a i 24 st, 3:a i 15 st, 4:a i 5 st, 5:a i 2 st plus 6:a, 7:a och 11:a en gång vardera. Uttryckt i procent: Hon vann 62.0 %, stod på pallen i 92.2 % (apropå beteckningen ”Medaljmaskin”) och kom sämre än 4:a i 3.9 %.
Så det är inte att undra på att hon under dessa sju år hade förkrossade pluskvoter i inbördes möten med sådana som Blanka Vlasic (38-6), Anna Tjitjerova (24-3), Marina Kuptsova (30-7), Jelena Slesarenko (16-4), Ruth Beitia (24-0) och Venelina Veneva (27-6).
Det var faktiskt bara sydafrikanskan Hestrie Cloete (13-16) som dessa år gick plus på Kajsa – och det var alltså ganska knappt. Dessutom slutade Cloete – som var ett par år yngre än Kajsa – redan efter 2004 förmodligen nöjd med sina två OS-silver och två VM-guld.
Högt rankad av ”Track & Field News”
Kajsas extrema pålitlighet under dessa år återspeglades också i amerikanska facktidningen ”Track & Field News” klassiska och prestigefyllda världsranking där hon 2000-2006 hade placeringssviten 1-3-1-2-ej med-1-1.
Alltså fyra 1:a platser, ett facit som vad gäller Sverige bara överträffats av Mondo Duplantis (6 st med en 7:e på gång) och Carolina Klüft (6 st).
Ännu exklusivare är att ta en plats på TFN:s årliga Topp-10-lista för alla grenar. Där har Kajsa platsat två gånger (7:a 2002, 3:a 2005) och överträffas även här bara av Carolina Klüft (fem raka på kvinnliga listan åren 2003-2007) och Mondo (fem raka på manliga 2021-2025).
Den fråga som slår en när man gör en sådan här samlad historisk inventering av meriter är. Förstod vi som var med då egentligen hur bra Kajsa faktiskt var när det begav sig i början av seklet då hon var en del av en verkligt ”gyllene era” för svensk friidrott?
Lika konkurrenskraftig nu som då
Och kanske framförallt: Insåg vi hur väl hennes prestationer då skulle komma att stå sig långt in i framtiden? För om man med en tidsmaskin kunde flytta ”Kajsa modell då” in i ”kvinnliga världseliten nu” skulle hon ju även idag vara en potentiell vinnare ända upp på global mästerskapsnivå.
Detta alltså utan att behöva ta till några annars så vanliga brasklappar som ”med dagens träning”, ”med dagens banor” och ”med dagens skor”.
Så den som i framtiden har ambitionen att överta ”GOAT”-statusen som Sveriges främsta genom tiderna i kvinnligt höjdhopp från Kajsa Bergqvist kommer verkligen att få jobba både hårt och länge för att lyckas skapa sig en starkare meritlista!
/A. Lennart Julin
