Vad kommer man i framtiden att minnas starkast från Birmingham-EM? För oss svenskar är svaret nog ganska givet: Andreas Almgrens 10000m-lopp där han tog täten med 22 varv kvar och sedan successivt med hög fart malde ned allt motstånd till en slutlig seger med nästan tjugo sekunder tillgodo på silvermedaljören och nästan fyrtiofem sekunder till bronsmedaljören.
Och då skall man veta att de två så brutalt utklassade – men ändå nästan segerjublande glada när de gick i mål – medaljörerna var regerande europamästaren respektive regerande världsmästaren. Så när Andreas efter serien ”nästan-placeringar” som 3:a-5:a i mästerskap nu äntligen triumferade var det med ett sällan skådat eftertryck.
Ett eftertryck som gjorde att prestationen väckte stor uppmärksamhet också i övriga friidrotts-Europa – ja, faktiskt friidrottsvärlden. För faktum är att det inte går att hitta någon egentlig parallell till Andreas segerrecept i den tidigare internationella moderna mästerskapshistorien.
Nästan alltid avgör spurten
Visst har det funnits tidsmässigt överlägsna 10000m-vinnare tidigare men de har varit extremt sällsynta under de senaste 70 åren. På OS är 1984 (Alberto Cova 18.68) enda över 7 sekunder, på VM är 1987 (Paul Kipkoech 10.35) enda över 4 sekunder och på EM är 1990 (Salvatore Antibo 22.77) enda över 9 sekunder.
Oräknat Birmingham i år har det från 1956 och framåt gått 18 OS, 20 VM och 21 EM och på dessa totalt 59 finaler på 10000m män har segermarginalen varit under 1.0 vid 30 tillfällen (50.8 %), under 2.0 vid 44 (74.5 %) tillfällen och under 5.0 vid 52 (88.1 %) tillfällen.
Så när Andreas alltså vann med 19.23 så förstår man att friidrottskännare oberoende av nationalitet reagerade. Framförallt som det inte som vid tidigare suveräna segrar varit en på förhand klar nr 1 som antingen sololöpt från start eller gjort ett distinkt avgörande ryck på andra halvan.
Men inte den här gången
Nej, här handlade det ju om en på förhand förmodat oviss tävling där den blivande vinnarens segerrecept var att trötta ut konkurrenterna med obönhörligt stabil hög fart från det att han efter tre varv ledsnat på den så långt rådande fridfulla ”gruppförflyttningen”.
Just att Andreas aldrig för ett ögonblick släppte trycket på gaspedalen var det unika. Flera gånger har man sett försök att trötta ut konkurrenterna men då med upprepade ryck. Dave Bedford i OS 1972 var ett lysande exempel där hans korta ryck i början av loppet ganska snart ignorerades av övriga huvudpersoner så den ende han tröttade ut var sig själv (blev till slut 6:a nästan halvminuten bakom vinnaren).
Men i Birmingham gav Andreas aldrig konkurrenterna minsta chans att ”pusta ut en stund” och effekten blev att tåget av följeslagare stadigt krympte eftersom löpare efter löpare tvingades inse att de helt enkelt inte var kapabla att långsiktigt hålla Andreas tempo. Och varför det var så förstod man direkt om man satte sig in i vilken fart det handlade om.
Körde 26:40-fart
Andreas körde nämligen 64-rundor (hade tio raka varv på 63.3-64.3 – utan ljushare) vilket motsvarade 2:40-kilometrar och en sluttid på 26:40 – som ju faktiskt var sex sekunder under Mo Farahs Europarekord. Nu var det rekordet aldrig i fara p g a de tre första promenadvarven (som snittade 79 sekunder) men även 22 varv i 26:40-tempo fanns ju inte heller ens som en dröm för merparten av deltagarna.
Annorlunda för Andreas som ju i vårvintras gjorde 26:45 två gånger på 10 km väg och som i en engelsk intervju efter EM trodde sig vara den i världen som kört flesta 64-rundor på träning. Så han var i högsta grad bekant med den aktuella farten och visste att han behärskade den.
Så det är verkligen befogat att titta ännu mer i detalj på hur loppet gestaltade sig. Genom att bild-för-bild-analysera videon från loppet och sedan dubbelchecka mot de tider som visades i TV-bilden och de mellantider som tidtagningsfirman tillhandahöll i sin s k ”Race analysis” har det varit möjligt att sammanställa Andreas passertider varje halvvarv (200m):
Anm 1: Två passertider saknas då Andreas tyvärr inte var i TV-bilden vid dessa passager.
Anm 2: I fyra fall avviker tabelltiderna med 0.4-0.8 från de tider som tidtagningsfirman presenterat och det beror på att de ”officiella” inte stämmer med vad videon visar.
Det finns mängder av intressant information att plocka fram ur tabellen. Några exempel:
+ Andreas ledde i 22 varv, 15 av dem gick på 63/64 sekunder, tre (18:e till 20:e) var på 61/62 (19:e snabbast med 61.2) och fyra var på 65 (22:a långsammast med 65.8). Medianen 64.0, medelvärdet 64.4.
+ Går man ned på halvvarven så gjorde Andreas 44 raka på 30.6-33.2 varav med största sannolikhet alla utom sju (d v s 84 %) på 31/32.
Vinden påverkade
+ Allt detta en dag då det var blåsigt på Alexander Stadium med motvind på bortre lång och medvind på upploppet. I tresteget som gick samtidigt – men mer i lä av en läktare – uppmättes vindar på upp till +3.7 m/s.
+ Att vinden verkligen hade effekt visas av att på de 20 varv där båda halvorna är tillgängliga var den första i snitt 0.6 långsammare än den andra. Största diffen var 1.3 sekunder.
+ Fem raka tvåhundringar (alltså inklusive två i motvind) på 30.6-31.4 mellan 6600m och 7600m sticker ut i den annars extrema jämnfarten. Och det har sin förklaring:
I det skedet hade Yemane Crippa och Jimmy Gressier precis gett sig men Dominic Lobalu kämpade fortsatt för att behålla kontakten. Därför valde Andreas medvetet (han berättade det i intervjuerna efteråt) att höja tempot ytterligare en aning för att inte ge Lobalu möjligheten att täppa till den lucka som uppstått.
25:43-fart på åttonde kilometern
En ytterst raffinerad taktisk manöver men samtidigt riskabel eftersom farten alltså redan var av 26:40-klass. Det fanns därmed en risk för att Andreas istället skulle gå över sin egen gräns i ett skede där runt en fjärdedel av distansen fortfarande återstod.
Det blev alltså en kilometer på 2:34.3 – som motsvarar svindlande 25:43-fart för hela 10000m-sträckan. Det tempot gick förstås inte att hålla och sedan Lobalu gett upp (för att fokusera på att säkra silvret) valde Andreas – när benen började kännas – att medvetet och synbart sänka farten de sista fem varven.
Men det hindrade inte att han då sprang ikapp och förbi huvudklungan som skulle göra upp om placeringarna från fem och nedåt. För den ”säkerhetsfart” som Andreas höll på slutvarven – 65-rundor – motsvarade fortfarande vad som skulle ge runt 27 blankt på fulla distansen. Det säger det mesta om tempot han höll tidigare i loppet.
7:52 och 13:12
+ Med 14:05.7 halvvägs sprang Andreas alltså andra halvan på 13:17.8. Men det var inte den snabbaste 5000m-portionen i loppet. Den kom i stället mellan 3400 och 8400 meter som han avverkade på 13:12.9 – som var ett par sekunder under Jakob Ingebrigtsens guldtid på 5000m några dagar tidigare. Och de 3000 meterna mellan 5400 och 8400m gick på 7:52.1 för Andreas.
Ska man sammanfatta vad alla dessa imponerande siffror illustrerar måste det bli ”en prestation av absolut högsta taktiska kvalitet i så väl förberedelse som genomförande”. Alltså en prestation som borde användas som exempel i varje framtida utbildning i ”taktik för medel/lång”.
Men, invänder då förmodligen ni som hängt med så här långt: Ett ”taktiskt lopp” är ju ett lopp som länge är gemensam ”förflyttning” i låg fart och som oftast inte avgörs förrän i en sista-varvet-spurt.
Men här handlade det ju i stället om en löpare som knäckte allt motstånd långt före spurten genom ihållande hög fart från när fortfarande nästan 90 % av distansen fortfarande återstod. Alltså i princip raka motsatsen till det som brukar benämnas ”taktiklopp”.
Att reda ut den begreppsförvirringen kräver sin egen artikel – och den publiceras i morgon.
En sak som däremot redan nu kan fastslås är att Andreas Almgrens 10000m-lopp vid EM i Birmingham 2026 var en prestation som definitivt förtjänade epitet ”Mästerverk”. Eller om man så vill ”Mästarverk” eftersom det gjorde honom till Sveriges förste europamästare någonsin på 10000m.
/A. Lennart Julin
Läs mer:
• Bragdlopp av Almgren – överlägset guld på 10 000 m
• Fler artiklar om Andreas Almgren
