I Mexico-OS 1968 hoppade Bob Beamon fantastiska 8.90 i längd.

Tidernas främsta friidrottsprestation fyller 50

Det är idag 50 år sedan amerikanen Bob Beamon vann OS-guldet i längd i Mexico City på otroliga 8.90. En världsrekordförbättring med hela 55 centimeter som kallades för ”ett hopp in i nästa århundrade”. Riktigt så länge stod sig inte rekordet – men väl i 23 år till 1991. Faktum är dock att bara en enda person hoppat längre i godkänd vind sedan den magiska dagen för ett halvt sekel sedan.

Det är fredagen den 18 oktober 1968 och de olympiska spelen i Mexico City är i full gång. Klockan är några minuter över halv fyra på eftermiddagen och herrarnas längdfinal har just börjat. Förhållandena är idealiska men trots det har de tre första trampat över och funktionärerna har inte behövt göra en enda mätning.
Hoppare nummer fyra, en 22-årig amerikan, går ut på ansatsbanan och tittar lite villrådigt omkring sig bland ansatsmärkena, fäster blicken på ett av dem och rusar iväg mot plankan. De sista stegen innan uthoppet blir oerhört långt och plankträffen perfekt. Han lyckas få in foten under kroppen på ett optimalt sätt och styr på det viset farten framåt-uppåt i en idealisk vinkel. Det blir ett högt hopp och han landar långt, långt bort i gropen …

Största förbättringen någonsin
Så gick det till när Bob Beamon åstadkom sina fantastiska 8.90. Resultatet var en förbättring av världsrekordet med 55 centimeter – över en halv meter – och en lika stor ökning med de sammanlagda förbättringarna under de närmast föregående 40 åren. Beamon förbättrade sitt personliga rekord med 57 centimeter och var hela 71 cm före tvåan i tävlingen, östtysken Klaus Beer. Rekordet är fortfarande den procentuellt sett största förbättringen av något världsrekord i friidrott.
Det tidigare världsrekordet var 8.35 noterat av amerikanen Ralph Boston (1965) och Sovjets Igor Ter-Ovanesian (1967) som slutade trea respektive fyra i Mexico på 8.16/8.12.

Glömde sätta film i kameran
Det var mycket goda förhållanden i Mexico City vilket bidrog till det fantastiska resultatet. Den tunna luften – staden ligger på 2200 meters höjd – innebar mindre luftmotstånd plus det faktum att allvädersbanor användes för första gången i olympiska sammanhang. Beamon hade också en medvind på 2.0 m/s vilket var lika med den högst tillåtna för att rekord ska godkännas. Den största anledningen var dock att han fick till sitt livs hopp.
En av dem som bevittnade händelsen var svensken Lars-Erik Larsson. Han filmade hoppet med sin 16 mm-kamera men upptäckte senare till sin förtvivlan att han glömt sätta film i kameran.

En svensk näst på tur efter Beamon
En svensk som befann sig ännu närmare händelsernas centrum var Lars-Olof Höök från Stockholms-klubben SoIK Hellas som satte nästpers i kvalet med 7.77 och därmed blev en av 17 som klarade kvalgränsen. Efter den långa mätproceduren av Beamons hopp och allt som följde när folk försökte förstå vad som hänt så var det inte lätt att koncentrera sig.
Lars-Olof hade två månader tidigare satt svenskt rekord med 7.90 på Stockholms Stadion och lyckades få till 7.66 i sitt första och enda godkända finalhopp. Det räckte till 14:e plats.

Långa övertrampshopp
Det var många som mer eller mindre räknade med världsrekord i finalen och det pratades om längder över 8.50. För i de sovjetiska mästerskapen tidigare under sommaren hade världsrekordhållaren Ter-Ovanesjan hoppat 8.60+ med hårfint övertramp.
I kvalet nådde Ralph Boston längst med 8.27 och många såg ut att vara redo för något extra i finalen. Där hade amerikanen Charles Mays tre övertramp varav ett kring 8.60. Ralph Boston hade också ett långt icke godkänt som var runt 8.45.
Men Beamons 8.90 knäckte alla – nästan. Silvret tog överraskande östtysken Klaus Beer som med 8.19 faktiskt åstadkom sitt längsta hopp i karriären, det blev hans slutgiltiga personbästa. Han blev också svaret på en fråga som fanns med i flera frågesportspel – ”Vem var tvåa bakom Bob Beamon i Mexico-OS 1968?”.

Efter längdkarriären besökte Bob Beamon Sverige och startade i Stockholm Marathon 1981 men bröt innan han hunnit halvvägs.

8.20 med fel fot
Den 190 cm långe och 72 kg lätte Bob Beamon var inte på något sätt okänd före OS. Han tillhörde tvärtom favoriterna och hade vunnit alla tävlingar han ställt upp i under sommaren med 8.33 som bäst, bara två centimeter från världsrekordet.
Beamon var en otrolig fysisk talang (1969 hoppade han 8.20 med fel fot) men också en ostrukturerad hoppare och mätte sällan eller aldrig ut ansatsen vilket medförde många övertrampshopp. Han tävlade nästan alltid i samma tävlingar som kompisen Ralph Boston och använde dennes ansatsmärken!
Typiskt är att i den olympiska kvaltävlingen hamnade de i olika grupper och Beamon inledde med två ogiltiga hopp. Han var med andra ord illa ute och frågade då Boston, som hoppade i gropen intill, om hjälp. Boston justerade Beamons ansats och i sista hoppet nådde han 8.19, kvaltävlingens näst längsta.

En enda person har hoppat längre
Efter den fantastiska tävlingen hoppade Beamon som längst 8.20 och avslutade karriären bara några år senare. Rekordet stod sig ända till 1991 då Mike Powell i en oförglömlig duell med Carl Lewis vann VM-titeln i Tokyo på 8.95. Men som olympiskt rekord är det fortfarande efter 50 år ohotat. Näst längst i den olympiska historien har Carl Lewis hoppat med 8.72 (Söul 1988).
Beamon dyker då och då upp i samband med IAAF-jubiléer. I samband med internationella friidrottsförbundets 100-årsjubileum i Barcelona 2012 hävdade han åter med emfas att han är historiens bäste längdhoppare även om han inte längre är världsrekordhållare.
/Jonas Hedman

I boken ”World’s Greatest in Athletics” från 2015 är Bob Beamon rankad som världens tionde bäste längdhoppare genom tiderna. Toppar listan gör Carl Lewis.

Läs även:
”Det var fullständigt osannolikt” – intervju med Lars-Olof Höök som var med i OS-finalen 1968

Längdfinalen i Mexico City 18/10 1968
1) Bob Beamon, USA 8.90
2) Klaus Beer, GDR, 8.19
3) Ralph Boston, USA, 8.16
4) Igor Ter-Ovanesian, URS, 8.12
5) Tönu Lepik, URS, 8.09
6) Allen Crawley, AUS, 8.02
7) Jacques Pani, FRA, 7.97
8) Andrzej Stalmach, POL, 7.94

14) Lars-Olof Höök, SWE, 7.66

Genom-tiderna-bästa-listan i längd
8.95 Mike Powell, USA, Tokyo, 1991
8.90 Bob Beamon, USA, Mexico City, 1968
8.87 Carl Lewis, USA, Tokyo, 1991
8.86 Robert Emmijan, URS, Tsakhkadzor, 1987
8.74 Larry Myricks, USA, Indianapolis, 1988
8.74 Erick Walder, USA, El Paso, 1994
8.74 Dwight Phillips, USA, Eugene, 2009
8.73 Irving Saladino, PAN, Hengelo, 2008
8.71 Iván Pedroso, CUB, Salamanca, 1995
8.68 Juan Miguel Echevarria, CUB, Bad Langensalza, 2018

I medvind över 2.0 m/s
8.99w Mike Powell, USA, Sestriere, 1992
8.96w Iván Pedroso, CUB, Sestriere, 1995
8.91w Carl Lewis, USA, Tokyo, 1991

About Jonas Hedman

Jonas Hedman
Frilansskribent, redaktör, statistiker, grafiker och förläggare specialiserad på friidrott. Redaktör för årsboken FRIIDROTT och friidrottaren.com.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*