Efter sitt europarekord på 5000m vid Bauhausgalan på Stockholms Stadion den 15 juni fick Andreas Almgren efteråt omfattande hyllningar för en extraordinär prestation. Hyllningar som var ytterst välförtjänta på alla sätt och vis. Ändå fanns där en viktig extra dimension som tyvärr nog gick nästan alla förbi. Läs A. Lennart Julins analys.
Det är alltid svårt att få odelad uppmärksamhet på en friidrottsgala där normalt 3-4-5 grenar pågår parallellt. Några som verkligen fick känna på det på Bauhausgalan var 5000m-löparna som knappt hann starta sitt lopp innan det var dags för ett svenskt världsrekordförsök i stavhopp.
Koncentrationsfasen på ansatsbanan inledde Mondo när löparna precis gjort första varvet och själva ribbpassagen i rekordhoppet kom när 5000m-gänget befann sig i andra änden av arenan och just klarat av den första kilometern.
Efter det första världsrekordet av en svensk på svensk mark på 38 år var det ganska naturligt att 5000m hann avverka ytterligare ett par kilometer innan rekordeuforin lagt sig så pass att publiken kunde engagera sig i vad som hände på löparbanan.
Besegrade lamporna
I det läget bestod täten av bara två löpare – Andreas Almgren och Etiopiens Kuma Girma – med Andreas som anförare. Och duon hade kontakt med fartlamporna som var inställda på europarekordtempo. Så de fem sista varven var Stadionpubliken verkligen med och stöttade med full entusiasm modell ”bära fram honom”.
Och denna perfekta sommardag på Stadion var även marginalerna med Andreas som genom en extra tempostegring på sista varvet lyckades ”besegra lamporna” och underskrida inte bara sitt eget svenska rekord med dryga sex sekunder utan också europarekordet med 74 hundradelar.
Begränsar man sig till europarekord på medel/lång på Stockholms Stadion får man gå tillbaka till Anders Gärderuds 8:09-världsrekord på 3000 m hinder för 50 år sedan och snävar man in till just 5000m var det första gången någonsin. Detta eftersom Gunder Häggs enda rekord på distansen (13:58 år 1942) kom på Slottsskogsvallen i Göteborg.
Fjärde bästa nationsrekordet
Internationellt var det alltså den bästa tiden någonsin av en europé men kanske ännu intressantare är det globala perspektivet: Snabbare har faktiskt bara tio löpare sprungit: Sju från Etiopien, två från Uganda och en enda från Kenya.
D v s bara tre av friidrottsvärldens en bra bit över tvåhundra nationer har nu ett bättre nationsrekord. De enda grenarna där svenska utomhusrekordet rankas högre är manlig stav (Mondos 6.28 nr 1), kvinnlig sjukamp (Carros 7.032 nr 2) och manlig höjd (Patriks 2.42 nr 3).
Så redan utifrån sluttidens statistiska status var Andreas prestation tveklöst en av de allra främsta i den svenska medel-långhistorien. Han är uppe på den exklusiva globala nivå där vi under de senaste sextio åren tidigare bara haft Anders Gärderud och Abeba Aregawi.
Historien bakom siffrorna
Men som så ofta i friidrotten är vägen fram till rekordnoteringen väl så fascinerande som själva slutsiffrorna. I hopp och kast är det resultatserierna och på medel-lång mellantiderna som kan ”berätta historien” som leder fram till rekordet.
I tabellen längst ner har Andreas personliga mellantider – alltså inte vad haren passerade på – redovisats var tvåhundrade meter (d v s varje halvvarv). Andreas låg 5:a första tre varven, 4:a de följande två varven (sedan försteharen klivit av) och 3:a i ett varv (andreharen brutit).
Men redan vid 2600m visade tredjeharen sådana trötthetssymptom att han i ett snabbt svep blev förbisprungen av hela tätklungan. Ledningen övertogs av Kuma Girma med Andreas steget bakom. Men Girmas frontjobb blev bara runt hundra meter innan Andreas gick fram – och sedan körde resten av vägen in till mål. Alltså så när som på ett par hundra meter hela andra halvan.
I tabellens följande kolumner anges sedan hur lång tid de senaste ”portionerna” av 200 m, 400 m, 800 m resp 1000 m tagit.
Kilometertiderna missvisande
Den traditionella analysmetoden för att ”förstå” ett långdistanslopp är att titta på kilometertiderna. Här var dessa alltså (kolumnen längst till höger) 2:34.1 – 2:34.1 – 2:34.7 – 2:33.2 – 2:28.2. Siffror som signalerar ett för rekord närmast idealiskt odramatiskt lopp med stabil hög fart första tre kilometerna, en liten farthöjning på fjärde och en vass slutspurt.
Men går man i stället till 800 m-kolumnen får man en annorlunda bild. För efter 2:03.6 och 2:02.9 kommer mitt i loppet 2:05.0 följt av 2:01.8. D v s ett tapp på ett par sekunder följt av en uppsnabbning på tre sekunder. Den typen av hastiga rytmförändringar under ”förflyttningsfasen” är ju allt annat än optimala för en rekordjakt.
Traditionellt hände detta ganska ofta när hararna bara styrdes av sin egen fartkänsla men sedan ”ljushararna” gjorde entré på de stora galorna för några år sedan händer det nästan aldrig. Dagens harar behöver ju inte fartkänsla utan har att följa de blå lamporna. För då vet de att huvudpersonerna ligger bredvid de gröna lampor som signalerar ”rätt” fart.
Andreas valde att bli ”gratishare”
Men hade man inte ljushare på Stadion? Jo, det hade man men (se ovan) det som hände var alltså att tredjeharen helt enkelt inte orkade hänga med lamporna utan tappade kontakten redan när mer än ett varv återstod av hans uppdrag. Och innan tätgruppen riktigt hann uppfatta detta försvann flera värdefulla sekunder.
Det vanliga i det läget är att topplöparna ger upp tankarna på topptider och i stället lägger fokus på att få en bra placering. För vem är beredd att själv ta på sig rollen som ”gratishare” åt sina motståndare när halva loppet återstår och – som i detta fall – man redan tappat närkontakten med lamporna som indikerar rätt fart?
Det är här som den extra dimensionen på Andreas lopp kommer in: För trots att publiken var omedveten om den allvarliga kris som uppstått tog han direkt ansvaret för att rädda sin rekorddröm. De närmaste två varven blev faktiskt de allra snabbaste så långt i loppet och han återvann kontakten med de gröna rekordfartslamporna.
Vilken soloavslutning
Därmed var alla konkurrenter utom Girma avhängda men Andreas fortsatte att hålla trycket uppe så att även etiopiern fick ge sig med ett par varv kvar och med sista 800 m på 1:57.9 blev det till slut en suverän 13-sekunders seger och alltså europarekord!
Hur stark Andreas avslutning var ser man av att hans första 2000 m gick på 5:08.2 medan hans solokörning sista 2000 m bara tog 5:01.4.
En annan intressant referens ger det 5000m-lopp som gick fem dagar senare på Diamond League-galan i Paris med ett på pappret betydligt starkare startfält. Där var farten på lamporna inställd litet högre och haren passerade 1000 m på 2:32.7 (Bauhausgalan 2:33.2), 2000 m på 5:06.0 (5:07.4) och 3000 m på 7:36.7 (7:42.9).
Plus tolv sekunder på sista tusen
Faktum är att åtta löpare (haren oräknad) i Paris var snabbare än Andreas i Stockholm vid 3000m. Sedan körde Yomif Kejelcha stenhårt solo på fjärde kilometern så att han nådde 4000 m på 10:07.1 vilket innebar att han var nio sekunder före Andreas.
Men i mål som segrare var Kejelcha ändå drygt tre och en halv sekund efter svensken. Inte ens de som avstått att gå med tätfarten i Paris hade avslutningar som matchade hans 2:28.2 i Stockholm. Närmast kom hindermästaren El Bakkali och franske rekordlöparen Gressier med sina 2:31-tider.
Löpstyrka, analysförmåga – och mod
Andreas agerande i loppet demonstrerade inte bara hög fysisk kapacitet utan också anmärkningsvärd analysförmåga och mod. För när det mitt under loppet uppstod ett ”problem” nöjde han sig inte med att ”säjfa”, d v s gå för seger och svenskt rekord.
I stället valde han ”på springande fot” medvetet ett riskablare alternativ för att om möjligt uppnå ett betydligt tuffare mål. Och lyckades!
/A. Lennart Julin
Läs mer:
• Magisk kväll på Stadion – världsrekord av Mondo och europarekord av Andreas
