Det som i dagligt tal kallas ”taktiklopp” beskriver egentligen raka motsatsen, d v s lopp som är i avsaknad av taktik. Alltså där i princip alla löparna – inklusive dem som har reell chans till att vinna – har en plan för loppet som bäst beskrivs av frasen ”jag avvaktar så får vi se vad som händer”.
Och när alla tänker så händer förstås ingenting och när ”ingenting” har pågått tillräckligt länge är det ingen som vågar ta något initiativ och höja farten. Detta av rädsla för att då komma att fungera som hare åt alla andra och därmed inför den avgörande slutspurten vara en på förhand sliten förlorare.
Vad skulle då vara ett ”äkta taktiklopp”? Jo, det är ett lopp där skeendet formas av en eller flera löpare som i förväg analyserat tänkbara scenarier och hur de passar den egna ”begåvningsprofilen”. Och som utifrån den analysen planerat sitt eget agerande i syfte att få skeendet att gynna de egna chanserna.
Man kan i förhandsanalysen även väga in hur de på pappret svåraste konkurrenterna troligen kommer att agera. Men det kan aldrig bli mer än gissningar. Nu på EM 10000m t ex kunde man förmoda att de som sprungit 5000m bara fem dagar tidigare – bl a Gressier, Lobalu, Kimeli, Tuv Myhre och Foppen – knappast skulle gå på offensiven utan föredra låg fart länge.
Aldrig tidigare
Men ingen – inte ens Andreas själv – lär ha anat att han skulle köra redan från varv 4. Ingen hade ju någonsin tidigare gjort något liknande i en 10000m-final på ett mästerskap om de inte på förhand hade varit skyhöga favoriter.
Andreas analyser hade dock visat att han skulle gynnas av bra fart under merparten av loppet samtidigt som det var uppenbart att han i så fall skulle behöva stå för den själv. En god taktiker måste vara beredd att ta ansvar, d v s att agera pro-aktivt (för att styra skeendet i önskad riktning) och inte bara re-aktivt (för att svara på andras agerande).
Sin inställning före loppet beskrev Andreas så här i en internationell intervju direkt efteråt:
”I didn’t want it to be a sit-and-kick race. I wanted it to be a fitness test, see who is the best ten thousend meters runner. If someone would beat me they gonna have to suffer for it!”
Som Ingebrigtsen på 1500m
Han ville alltså att den som kunde springa HELA distansen – tiotusen meter – snabbast skulle vinna, inte den som hade bästa spurten efter att man ”sällskapsrest” fram till sista varvet. Han var därför beredd att själv göra jobbet.
Alltså samma typ av inställning som drivit Jakob Ingebrigtsen i de stora mästerskapsfinalerna på 1500m före skadan. I de tio globala finalerna 2004-2017 var segertiden aldrig under 3:33, i de fem finalerna 2019-2024 där Jakob deltog var segertiden 3:27-3:29 och i finalen 2025 (en skadad Jakob slogs ut i försöken) vann man sedan på 3:34.
I förhandsanalysen hade Andreas och hans team resonerat sig fram till att om det blev hygglig fart skulle han avvakta första halvan och sedan gå fram och växla upp till under-27:00-tempo. Detta för att utnyttja sitt förmodade övertag kapacitetsmässigt till att trötta ut eventuella spurtstarkare motståndare i god tid före sista varvet.
Styrd av analysen – inte handlingsplanen
Ty det egna agerandet är ju det enda man i alla lägen kan styra. Så när de första tre varven visade sig bli löjligt långsamma – ”farten” motsvarade 33 minuter på fulla distansen – gjorde Andreas bedömningen att det var bäst att han själv tog över täten redan där. Detta även om det alltså var hela tio varv tidigare än grundplanen.
D v s han tog inte kommandot ”mot bättre vetande” utan tvärtom därför att det var till hans fördel med en hög marschfart. Till att början med var förmodligen övriga tacksamma över att någon annan tog hand om dragjobbet så att de ”bara” behövde hänga med. Men ganska snart visade det sig inte vara så ”bara” att hänga med utan självbevarelsedriften fick löpare efter löpare att ge upp kontakten.
Så redan när man passerade halvvägs hade ”loket” Andreas bara fyra ”vagnar” kvar i ”tåget”. Vid 6000 m bröt en av de fyra (Foppen) och även de andra tre (Gressier, Crippa och Lobalu) var rejält pressade. När Andreas märkte det höjde han farten en aning – från 64:or till 63:or – och då gav sig även Gressier och Crippa medan Lobalu fortsatt kämpade.
Då kom ytterligare en tuff tempohöjning av Andreas – från 63:or till 61/62:or – i syfte att få Lobalu att uppleva det meningslöst att fortsätta kämpa för guldet och i stället se silver som bästa möjliga utfall för honom själv. Vilket mycket riktigt sedan kom att styra Lobalus fortsätta agerande.
Sänkte farten – drog ifrån
När därmed alla motståndarna accepterat Andreas övermäktighet för dagen och trappat ned sina ambitioner var loppet i praktiken vunnet. Typiskt är att luckorna bakåt fortsatte att växa trots att Andreas lugnade ned sig till 65:or
de sista två kilometerna. Vid 8000m hade han 9.3 sekunder till Lobalu och 20.6 till Crippa/Gressier, vid 9000m hade det blivit nästan det dubbla: 15.0 resp 40.1.
Andreas genomförande var verkligen en ”masterclass” i just precis taktik där han genom sitt analysbaserade agerande utnyttjade sin fysiska förmåga optimalt till att redan med nästan en fjärdedel av loppet kvar ha fått alla motståndare att mentalt ge slaget förlorat.
Det intressanta var också att det som styrde hans agerande var filosofin att loppet skulle avgöras av den fysiska förmågan att springa tiotusen meter. Så även om grundplanen var att avvakta halva loppet var han inte låst vid den. När han märkte att inledningen blev ”stilla promenad” var han beredd att gå till aktion redan tio varv tidigare än planerat.
Och när han drygt halvvägs märkte att de förmodat svåraste motståndarna visade problem att hänga med var han beredd att höja farten/trycket ytterligare för att tvinga dem att släppa – något som i sin tur fick dem att mentalt ge upp alla segertankar.
Minns Rom-EM 2024
Sedan måste man förstå att den taktik Andreas nu använde hade haft självmordskaraktär om den inte hade baserats på att den aktuella egna fysiska formen fanns där och sannolikt var bättre än alla andra deltagares.
Går vi tillbaka två år i tiden till EM i Rom 2024 så kom Andreas dit som överlägsen (15 sekunder till nr 2) statistik-1:a på både årsbästa och personbästa med sitt svenska rekord 26:52.87 från mars samma år. Den gången valde Andreas ”avvakta och se vad som skulle hända”-filosofin och loppet utvecklade sig till ett klassiskt ”sit-and-kick”-race.
Andreas fanns hela tiden med i den främre delen av klungan men tog inget initiativ förrän bara 300 m återstod av loppet. Då drog han upp sin slutspurt men den räckte inte för att försvara ledningen in till mål utan han slutade på den retfulla fjärdeplatsen.
De tre han förlorade till hade personbästan på 27:26-27:47 d v s dryga halvminuten sämre än Andreas och loppets segertid blev 28:00, dvs dryga minuten sämre än Andreas SB/PB.
Då tjugo kvar vid 8 km – nu en enda
Man kan ana att den erfarenheten fanns i bakhuvudet när han två år senare i stället valde ett motsatt förhållningssätt. Ty låg fart gör alltid att man bjuder in många fler till den avgörande slutstriden om topplaceringarna. Då 2024 var man 20 man ihop med 2 km kvar och sex fortfarande när klockan ringde för sista varvet. Nu 2026 var Andreas ensam redan när två kilometer återstod.
Innebär det att han borde ha kört årets upplägg redan på förra EM? Naturligtvis inte. Andreas modell 2026 var en på alla sätt bättre löpare än modell 2024. Framförallt fysiskt vilket ju – tillsammans med två års erfarenhet – automatiskt hade stärkt honom mentalt med självförtroende och tillit till den egna kapaciteten.
Det man som efterklok kan fundera på är om det inte redan 2024 – med tanke på det klara övertag han faktiskt då hade i SB/PB – varit smartare att agera tidigare än 300 m från mål. Detta för att helt enkelt med några tuffa varv sålla bort löpare med klart lägre 10000m-kapacitet från det slutliga avgörandet.
Ingen annan i loppet hade ju någonsin – på bana eller väg – varit under 27:07 på milen och bara fem andra under 27:30. Det finns förstås ingen garanti för att det hade gett medalj men ett halvminuten eller mer sämre personbästa på fulla distansen säger ändå en del om kapaciteten (framförallt om vad en löpare själv känner sig kunna klara av).
Tuffa initiativ kan löna sig
Andreas succéupplägg på årets EM går inte heller att kopiera rakt av ens av honom själv. Varje lopp är unikt vad gäller såväl motstånd som den egna dagsformen. Men vad alla kan ta med sig är att inte tro att man själv nödvändigtvis har en fördel av att vara så utvilad och fräsch som möjligt till slutet. För då är ju även alla andra i loppet också utvilade och fräscha.
Britten Brendan Foster hade i mitten på 1970-talet (bl a EM 1974) ett vinnande koncept på 5000m. Han brände av ett riktigt snabbt varv någonstans i mitten av loppet. När han gjorde rycket fick han några meter genom överraskningsmomentet. När han sedan höll i farten ett helt varv gav han inte de andra chansen att snabbt fånga in honom igen eftersom han tvingade dem att i så fall springa varvet ännu snabbare.
Så de som först försökte hänga på gav upp när jakten inte gav ett snabbt resultat och resten av loppet sprang Foster solo där framme medan övriga sprang ungefär lika snabbt i klungan med inställningen ”förhoppningsvis knäcker han sig och då har jag chans på guldet och om han inte gör det är det viktiga för mig att vara fräsch till klungspurten om silvret”.
”Värre för alla de andra”
Foster fick en gång frågan om inte hans taktik var väldigt jobbig och på det svarade han ungefär ”Jo, det är ett helvete för mig – men det är ändå mycket värre för alla de andra”.
Och något liknande skulle Andreas kunna säga nu även om han inte körde på ett ryck utan på att mala ned motståndet. För den smartaste taktiken är inte den skonsammaste för dig själv utan den som bäst gynnar dina möjligheter till en optimal slutplacering. Fräschhet på slutet är alltid ett relativt begrepp. Är ”spurtraketen” trött kan även denne besegras i en spurt.
/A. Lennart Julin
Anm.: På söndag morgon 20 september springer Andreas Almgren halvmaraton-VM i Köpenhamn där han tillhör guldfavoriterna. Den 1 november gör han sin första start på 42.2 km i New York City Marathon.
Läs mer:
• Andreas Almgrens mästerverk på 10 000 m
• Bragdlopp av Almgren – överlägset guld på 10 000 m
• Fler artiklar om Andreas Almgren
