En lång arenasäsong är – med undantag för årets största händelse – i det närmaste till ända och då kan det vara läge för några eftertankar kring det fantastiska friidrotts-SM:et i Karlstad och Kil 31 juli-3 augusti. Här kommer den första av fyra signerade A. Lennart Julin.
Ett friidrotts-SM är fullmatat med intressant aktivitet – nu senast på Sola Arena i Karlstad var det ju inte mindre än 40 helt separata svenska mästerskap som avgjordes under långhelgen. Fyrtio svenska mästerskap som vart och ett förtjänar uppmärksamhet och eget ”rampljus”. Ett mästerskap i t ex manligt tresteg blir ju inte mindre viktigt bara för att det i samma veva kanske sätts ett rekord i t ex kvinnlig kula.
Men för publik och media är det mer eller mindre omöjligt att där och då uppfatta allt som händer. Därför finns det anledning att – när det blivit tid och möjlighet att se tillbaka på årets SM – lyfta fram sådant som kanske inte gav de stora rubriker eller jubel det rent idrottsligt hade förtjänat.
DEL 1: TOPPBREDDERNA
De spektakulära vinnarprestationerna kommer alltid att i stunden blända oss så att man aldrig riktigt reflekterar över läget för det som man brukar benämna ”toppbredden”. Inte minst i ett förhållandevis litet land som Sverige kan vi ju aldrig räkna med att ha många stjärnor i varje gren.
Det kan därför vara intressant att titta litet närmare på hur det stod till med toppbredden vid årets Friidrotts-SM. Fanns det några grenar där vi – i ett historiskt perspektiv – hade ovanligt bra nivå på det här SM:et?
+ Att kvinnliga 1500m-finalen var den bästa någonsin var omedelbart uppenbart genom att de fyra första anförda av Vera Sjöberg satte nya personliga rekord som förde in dem på placeringarna som 4:a, 5:a, 6:a och 10:a genom tiderna. Men det var fler – framförallt kvinnliga – grenar som stack ut positivt med sin toppbredd:
Tidernas förstavarv
+ På kvinnliga 800m satte Gena Lofstrand en på SM aldrig tidigare skådad fart på första varvet med sina 58.9. Det sprängde fältet men även de konkurrenter som valde att släppa sprang fort och effekten blev att 2:03.07 krävdes för medalj och att 2:05.38 räckte bara till 7:e plats. I båda fallen bästa någonsin.
+ Tre man över 19 meter i kula har det varit några gånger tidigare men det har aldrig hänt att någon 4:a stött så långt som Viktor Gardenkrans gjorde nu – 18.95.
+ I kvinnlig diskus var de fem över 55 meter – ett resultat som alltid annars utom för tre år sedan (2022) räckt till medalj. Nu hade vi två över 60 och bronsmedaljören Mathilda Eriksson gjorde 57.42.
Lysande 200 m-tider
+ En bättre-än-någonsin-gren var även kvinnliga 200m: Julia Henriksson SM-rekord 22.81, tvåan Nora Lindahls 22.93 hade gett guld alla tidigare år utom ’24 och trean Jamilia Bernhardssons 23.37 hade gett guld alla tidigare år utom sju (’24, ’22, ’13, ’11, ’86, ’79 and ’77).
Sju av åtta finalister under 24.00, tidigare max var fem och den gången var det dessutom med +2.7 i ryggen.
+ På 100m häck blev det ett breddrekord när alla åtta finalisterna underskred 14.00. De fem närmast föregående åren hade antalet pendlat mellan tre och fem, så det var i princip en fördubbling jämfört med ”normalt”. Och då skall man veta att varken årsbästatrean (13.31) Lovisa Karlsson eller –fyran (13.33) Alva von Gerber fanns med i finalen. Lovisa fokuserade på sjukampen (där hon gjorde 13.28 som hade gett silver individuellt) medan Alva tyvärr kom fel till en häck redan i sitt försöksheat.
Värt att notera är dessutom att 13.17 – Maja Maunsbachs segertid nu – på tidigare SM bara överträffats av Susanna Kallur (’03, ’04, ’05 och ’07), Ludmila Engquist (’96 och ’97) och Jenny Kallur (’04, som tvåa bakom Sanna).
/A. Lennart Julin
Läs mer:
• ”En sund själ i en sund kropp”
• Boken om Finnkampen: ”När man läser den vill man bara ha mer av allt”
