”Engelska milen” (1609 meter) är numera ett mytomspunnet historiskt begrepp förknippat med Roger Bannister och den där första ”drömmilen” för snart 72 år sedan. I dagens verklighet ser vi distansen egentligen bara ett par gånger om året när den dyker upp på enstaka galor som ett ”kul alternativ” till sin 109.344 meter kortare ”kusin” 1500m.
Men faktum är att ”majlen” faktiskt fortfarande än idag lever kvar i ett mästerskapssammanhang. Märkligt nog är det inte i grenens ursprungsland det annars så traditionsbundna Storbritannien vars friidrott ju sedan länge är helt ”metrifierad”.
Nej, där 1 mile har fortsatt status som officiell mästerskapsdistans är istället i USA:s universitetsfriidrott inomhus. Vilket kan framstå som märkligt med tanke på dels att standardbanan även i USA numera har 200m-varv, dels att alla andra grenar på NCAA-mästerskapet är metriska.
”Bring back the mile”
Men mile-nostalgin är ändå stark i USA-friidrotten där det t o m sedan 2012 finns en lobby-organisation benämnd ”Bring back the mile” som på alla upptänkliga sätt försöker återge distansen – som man historielöst t o m benämner ”America’s Distance” – dess forna glans som den ledande sträckan på medeldistans.
Och med 1 mile på mästerskapsprogrammet i universitetsfriidrotten så är det alltså den distansen – och inte 1500m – som i princip alla tävlingar i USA kör under inomhussäsongen.
/A. Lennart Julin
Läs även:
• Wilma Nielsen 2.0
