Marathonvärlden har haft en odiskutabel nr 1 i nästan ett decennium i Eliud Kipchoge. Kenyanen har samlat på sig segrar och supertider i en sådan mängd att han allmänt även anses som tidernas nr 1 i grenen. Den senare statusen lär han få behålla ett bra tag till – det tar många år att samla på sig en sådan diger meritlista – men däremot har han i år förlorat auran av att vara på en annan och högre nivå än alla konkurrenter. Odiskutabel ny världsetta är nämligen den 15 år yngre landsmannen Kelvin Kiptum, 24. Läs A. Lennart Julins analys.
För även om Kipchoge och Kiptum ännu inte mötts man-mot-man har den senare på bara tio månader – sedan december i fjol – gjort sina tre första maror i karriären. Och det på en aldrig tidigare skådad nivå:
Valencia 4 dec 2022: 2:01:53
London 23 apr 2023: 2:01:25
Chicago 8 okt 2023: 2:00:35
Fördel nybörjaren
Detta kan jämföras med Kipchoges tre bästa lopp totalt: 2:01:09 (Berlin 2022) – 2:01:35 (Berlin 2018) – 2:02:37 (London 2019). Dvs Kiptums 10 månader som rookie i branschen överträffar vad gäller absolut toppkvalitet redan Kipchoges 10 år i världseliten.
Det ultimata beviset kom nu i början av oktober när Kiptum i Chicago med sina 2:00:35 kapade bort dryga halvminuten från Kipchoges världsrekord.
En rekordförbättring som faktiskt inte var oväntad efter Kiptums London-insats i våras. För då skrev vi t ex här på friidrottaren.com i en artikel rubricerad ”Tronskifte på marathon?” så här:
”Slutsatsen … kan därför bara bli att Kelvin Kiptum i ett seriöst upplagt rekordförsök i lämpligt väder på en ”snabbare” bana (typ Berlin eller Valencia) redan har kapaciteten att kapa rejält på världsrekordet.”
Kipchoge stressad
Och det var inte bara vi som drog den slutsatsen utan det verkar faktiskt även rekordhållaren Kipchoge själv ha gjort. För han hade inför 2023 meddelat att han detta år siktade inte på rekord utan på att springa Boston och New York, lopp som fortfarande fanns på hans ”att-göra-lista”.
Hans tanke var förstås att stärka sin ”Greatest of All-Time”-status genom att lägga segrar i dessa klassiker till sin meritlista. Den planen sprack emellertid redan i Boston i april där han fick släppa täten runt tre mil och kom i mål som 6:a på en 2:09-tid.
Sex dagar senare vann Kiptum London Marathon på 2:01:35 och de två händelserna tycks ha fått Kipchoge att ändra sina höstplaner. Han skippade chansen till första New York-segern till förmån för ännu en start i Berlin där han egentligen inte hade något mer att bevisa eftersom han redan vunnit fyra gånger.
Ville komma före …
Den enda logiska förklaringen till att det blev Berlin ännu en gång är att han insåg att hans 2:01:09 i Berlin i fjol svävade i stor fara när Kiptum i början på oktober skulle springa Chicago. Ett lopp som ju om det inte blåser också besitter en bevisad ”rekordbana”.
För efter ett sådant rekord kunde Kipchoge ju inte komma med en omedelbar replik på om han sprang den betydligt jobbigare (framförallt vad gäller kuperingen) New York-banan i november.
Och såsom Kipchoge startade sitt lopp i Berlin var det omedelbart uppenbart att han var ute efter att försöka förbättra sitt eget världsrekord. Första milen höll farthållarna ett tempo för två timmar blankt och första halvan pekade fortfarande klart under 2:01.
… men orkade inte hålla rekordtempot
Sedan mattades dock Kipchoge påtagligt och när han gick i mål som klar segrare på 2:02:42 hade världsrekordtiden löpt ut redan drygt en minut tidigare.
Femte segern i Berlin, javisst, men tiden var ändå hans egen tredje bästa på den bana som faktiskt hade stått för SAMTLIGA åtta manliga världsrekord sedan Internationella Friidrottsförbundet gav grenen officiell rekordstatus 2004:
Paul Tergat 2:04:55 (2003)
Haile Gebrselassie 2:04:26 (2007) och 2:03:59 (2008)
Patrick Makau 2:03:38 (2011)
Wilson Kipsang 2:03:23 (2013)
Dennis Kimetto 2:02:57 (2014)
Eliud Kipchoge 2:01:39 (2018) och 2:01:09 (2022)
Kipchoge var inte ensam om att i efterdyningarna av Kelvin Kiptums 2:01:25 i London i april revidera sina planer för vilket lopp han skulle satsa på härnäst. Det gjorde nämligen även Kiptum själv.
Även Kiptum ändrade planeringen
Då i London var nämligen Kiptum omedelbart efteråt tydlig med att nästa start skulle bli i Valencia i början av december. Men då hade han nog inte riktigt förstått effekterna av den spektakulära prestation han just hade gjort. Så här skrev vi här på friidrottaren.com då:
”För det första är det nämligen ingen djärv gissning att Kenya kommer att vara extremt angelägna att få med honom till VM i augusti. … För det andra finns som bekant större och mer prestige- och resursfyllda maror under hösten (New York, Berlin och Chicago) vars arrangörer alla lär vara i högsta grad intresserade av att få marathonvärldens nya superstjärna till just sitt evenemang.”
Precis så blev det också: Kenyanska förbundet tog ut honom till VM i Budapest till vilket han tackade nej. I stället nappade han på anbudet från Chicago som förutom bra ekonomiska villkor kunde erbjuda en ”rekordmöjlig” bana. Det gällande kvinnliga världsrekordet var ju satt just i Chicago.
Styrde upp loppet efter 5 km
Och även om Kiptum inte tyckte att träningen den sista tiden varit optimal var han uppenbart inställd på att ta till vara kombinationen av flack bana och bra väder (kring 10 plusgrader, uppehållsväder och ingen besvärande vind).
För när första 5 km passerats på 14:26 – fart som om den skulle hållas loppet ut skulle ge strax under 2:02 i sluttid, dvs inget världsrekord – gick han resolut till täten, vinkade fram en av hararna plus kompisen Daniel Mateiko och höjde tempot till en nivå ingen mer vågade gå med i.
Inte ens fjolårsvinnaren Benson Kipruto försökte och redan vid 10 km hade de tre i täten lagt en halvminut mellan sig och ”andraklungan”. Den luckan fortsatte sedan att växa med knappa halvminuten per 5 km-bit upp till 25 km Sedan började i klungan kampen om placeringarna på allvar och vid 30 km hade försprånget faktiskt krympt några sekunder till 1:37.
”Patenterat ryck” vid 3 mil
Men 30 km-passeringen hade vid Kiptums tidigare maror fungerat som något av ett andra startskott för honom och så blev det även denna gång. Han tackade Mateiko för sällskapet (han hade varit just bara sällskap och inte någon extra hare) och lade i en synbart markant högre växel:
Efter sex stabila 5 km-portioner i intervallet 14:16-14:30 kom nu 13:51 som följdes av 14:01. Dvs milen mellan 30 och 40 km gick på 27:52. En mil som förde honom från 51 sekunder efter Kipchoges världsrekordpassering vid 30 km till 30 sekunder före vid 40 km.
Med 6:12 på avslutande 2195 meterna växte slutliga marginalen till det gällande världsrekordet till 34 sekunder. Uppdraget fullgjort. Och det fattades till slut alltså blott 36 sekunder till historiens första ”riktiga” sub-2:00-tid.
”Dröm-2” nära nu
36 sekunder på drygt 42 km innebär alltså mindre än en sekund per kilometer. Så visst signalerade Kiptums insats att ”drömgränsernas drömgräns” definitivt är inom räckhåll nästa gång han försöker sätta rekord.
I morgon tittar friidrottaren.com nämare på marathonlöpningens spännande framtid.
/A. Lennart Julin
Läs även:
• 4 maj 2023: Tronskifte i maraton
