Perspektiv på Andreas Almgrens rekordlopp på 10 000

34 år, 9 månader och 9 dagar – så länge överlevde Jonny Danielsons 27:55.74 från Scaniaspelen i Södertälje den 7 juni 1989 som svenskt rekord på 10 000m. Så Andreas Almgrens rekordförbättring nu den 16 mars 2024 är en prestation där det alltför ofta överdrivna epitetet ”historiskt” verkligen är på sin plats. Läs A. Lennart Julins analys.

Därmed finns alltså anledning att göra en extra grundlig analys av och kring Andreas 26:52.87. Men låt oss börja med den ”historiska kontexten”: Den som var på plats på Södertälje IP och upplevde Jonny Danielsons rekordlopp kunde aldrig ha föreställt sig att rekordet skulle bli så extremt långlivat:

Marginell sänkning
+ Förbättringen av Mats Erixons gällande rekord från 1982 var i sammanhanget nästan försumbar:  Blott 82 hundradelar, motsvarande knappt en halv promille av totaltiden.
+ Jonny – som ännu inte fyllt 25 – var tämligen orutinerad på distansen med ett personbästa mer än halvminuten från rekordet.
+ Rekordet räddades bara av en osannolikt vass sista-varvet-avslutning som indikerade att Jonny hade mycket krafter kvar. Det signalerade kapacitet att springa betydligt snabbare med en optimal disponering.

10 000m vattengrav …
+ Betingelserna var allt annat än idealiska med ösregn av det slaget att man inte frivilligt skulle ha ens tänkt tanken att gå utanför dörren: Det kom ca 20 mm under sena eftermiddagen och kvällen.

Farthållningsassistansen utgjordes primärt av brittiske hinderspecialisten Colin Reitz – som utan annan hjälp än sin egen fartkänsla (och möjligen ropade varvtider) – på ett imponerade sätt levererade beställda 13:55 vid 5000m. Uppdraget var 66.8-varv i snitt och Reitz såg till att det blev sju 66:or och fem 67:or de första tolv varven.

Så när britten nått 5000m på 13:55.4 var det välförtjänt som han klev av – och därefter blixtsnabbt sökte sig inomhus. Irländaren Gerry Curtis (pers 28:41) tog över med uppdraget att försöka hålla farten så länge som möjligt. Det orkade han dock inte riktigt utan varvtiderna gick från 66/67 till 67/68 (t o m en 69:a) och rekordmöjligheterna tycktes därmed gå förlorade.

Avslutningen räddade rekordet
För när 9000 m passerades på 25:17 kändes en sluttid på 28:00-28:05 som ”positivt realistiskt”. Med 900 m kvar stack plötsligt finländaren Harri Hänninen iväg – förmodligen i tron att det återstod bara 500 m – och väckte liv i loppet. Jonny hängde på men fortsatte att följa ut på sista varvet och tog inte täten förrän i utgången ur näst sista kurvan.

Men då hände det saker: Trots att han avvaktat i ca 100m blev det 30.8 på första halvan av slutrundan följt av 28.5 på den andra! Så Jonny rusade över mållinjen på en tid runt Mats Erixons svenska rekord 27:56.56. Målfotot visade att marginalerna hade varit på Jonnys sida och rekordet knäckts med knappa sekunden.
Men det krävdes alltså en avslutning utöver det vanliga. Efter fyra raka kilometrar på 2:50/2:51 hade han nämligen 2:38.1 på sista främst tack vare 59.3 på slutrundan.

Ohotat i nästan 35 år
Alla dessa omständigheter gjorde det – rent logiskt – snudd på oundvikligt att dessa 27:55.74 skulle bli snabbt överspelade i rekordhistorien. Men det blev alltså tvärtom vårt mest långlivade 10000m-rekord någonsin. (En ”titel” Jonny dessutom säkert kommer att få behålla åtminstone fram till julen år 2058.)

Och ingen hade heller varit ens nära dessa 27:55 under det dryga tredjedels sekel som sedan förflutit fram till Andreas rekordkross. Jonnys egna bästa tider efter rekordet blev 28:18 året efter på Bislett Games i Oslo och 28:32 på DN Galan i Stockholm ytterligare tre år senare.

Hotet från andra löpare har även det varit obefintligt: Endast två man hade före den 16 mars 2024 förmått ta sig – och det bara just precis – inom en halvminut från rekordet: Claes Nyberg 28:24 (1998) och Emil Millán de la Oliva 28:23 (2020).

T o m hela topp-5 oförändrat
Så det var inte bara Jonnys rekord utan hela topp-5 genom tiderna – Jonny, Mats, Lars-Erik Nilsson (27:58), Nils-Bertil Karlsson (28:08) och Hans Segerfeldt (28:19) – som suttit i orubbat bo ända fram till den 16 mars 2024, alltså i nästan 35 år.
Det kan nog emellanåt ha funnits idrottslig kapacitet att hota rekordet men det som har hänt sedan Jonnys dagar är att 10 000m bana tyvärr blivit en gren som nästan bara springs på mästerskap.

Den har snudd på utrotats från galor och landskamper och förutom mästerskapen – då placeringarna självklart står i fokus – är elitloppen numera endast ”resultattävlingar”. Dessutom ordnade (läs: noga tillrättalagda) helt för att göra kvaltider för sådana som vill fixa springa internationellt mästerskap.
Ofta går tävlingarna därför på mindre idrottsplatser och med en publik modell ”släkt och vänner”. Verkligheten var väldigt annorlunda förr:

5×10 000m och 6x5000m samma sommar
Går man t ex tillbaka till 1993 så gjorde Jonny Danielson fem millopp: 28:40 i Coquitlam (Kanada) 31 maj, 28:45 i Bryssel (Europacupen) 12 juni, 28:32 Stockholm (DN Galan) 5 juli, 28:42 Kvarnsveden (SM) 23 juli och 28:57 Stockholm (Finnkampen) 28 augusti.
Detta för övrigt parallellt med huvudgrenen på 5000m där det blev sex lopp – bl a VM-finalen – på 13:29-13:49 mellan 10 juli och 29 augusti.

En sådan säsong är i princip otänkbar idag och då hade man ändå redan efter 1997 strukit försöken på de internationella mästerskapen till förmån för direktfinal.
Ja, det är ingen felskrivning: Det var faktiskt försök på manliga 10 000m inte bara i friidrottens barndom utan även på alla OS och VM under perioden 1972-1997.

Nästan omöjligt att kvala
Borttagandet av försöken har fått till följd att kvalgränserna successivt skruvats upp till dagens rent hysteriska nivå – i år gäller ju 27:00 för direktkval till OS!! En resultakrav som i princip gör det nödvändigt att den intresserade har de rätta kontakterna för att lyckas komma in i något av de ytterst, ytterst få specialarrangerade ”kvaltidsloppen”.

Hur svårt detta faktiskt är ser man av hur många lopp med segertider under 27:00 som genomförts i världen de senaste tre åren (= efter pandemin och med de nya skorna):
2023: Etiopiens VM-uttagningar (Nerja 23.6) och DL Bryssel (8.9).
2022: San Juan Capistrano (6.3), Etiopiens VM-uttagningar (Hengelo 5.6) och Yokohama (1.10).
2021: Ostrava (19.5) och Etiopiens OS-utttagningar (Hengelo, 8.6).

Det vill säga sju lopp på tre år och om man inte varit etiopier har det i praktiken varit endast fyra möjligheter på tre år. Hur kan World Athletics sätta en kvalgräns som för de allra flesta ges i princip ett enda tillfälle i världen per år att klara?

Väg och terräng är inte 25 varv bana
Situationen är förstås orimlig, men den lösning som World Athletics valt är att man i stället erbjuder möjligheten att kvala genom att springa 10 km väg eller genom att springa bra i något toppsanktionerat terränglopp. Så inte undra på att 10000m bana är en gren på utdöende.

Det känns principiellt helt bakvänt att det mest tillgängliga sättet att kvalificera sig till ett mästerskap i en gren faktiskt är att INTE köra den grenen. Men några aktiva vill fortfarande försöka kvala in till mästerskapen genom att visa att man är bra på just precis 25 varv bana.

Så Andreas Almgren var inte ensam långväga OS-aspirant som nu i mars hade sökt sig till en liten high school-idrottsplats i södra Kalifornien där arrangören utlovat ett välorganiserat 27-blankt-upplägg. Förutom USA var inte mindre än 14 olika nationer representerade i loppet.

/A. Lennart Julin

Läs mer:
Magiskt lopp av Andreas Almgren – under 27 på 10 000 m
Almgren överträffade Gärderud – bäste allroundlöparen någonsin
Tre svenska rekord samma dag – Almgren stod för ett
Makalös halvmara av Almgren – så nära segern och europarekordet
Ny topptid av Samuel Pihlström – bäst genom tiderna
Ingemar Stenmark har tävlingsdebuterat i stav

BOK: SVERIGE-BÄSTA 2021

ÅRSBOKEN

FÖLJ FRIIDROTTAREN PÅ SOCIALA MEDIER

SENASTE ARTIKLARNA

NYHETSBREV

Nyhetsbrev

MEST LÄSTA

Nyhetsbrev

ARKIV

Svenska truppen