Det har gått 17 respektive 12 år sedan Susanna Kallur och Emma Green gjorde mästerskapsdebut. I båda fallen handlade det om inne-EM och nu sluts cirklarna när de i helgen gör sin sista tävling i Belgrad. Här berättar det om höjdpunkterna och hur beslutet om att sluta växte fram.
De avslutar verkligen karriären tillsammans – och i Belgrad delar de också rum. Sanna gör under fredagen sitt 18:e mästerskap och Emma sitt 20:e och båda har fyra medaljer så det är verkligen ett stycke friidrottshistoria som skrivs. Sanna har två inne-EM-guld (2005 och 2007), ett inne-VM-brons (2006) och så EM-titeln i Göteborg 2006 som kronan på verket.
Emma tog VM-brons i utomhusdebuten i Helsingfors 2005 och nådde silver i EM i Barcelona 2010 på personliga rekordet 2.01. Lägg till det brons i Helsingfors-EM 2012 och inne-EM i Göteborg året efter.
Emma:
– Det är speciellt med sista tävlingen. Men det känns bra och som att det är tid att sluta nu. Jag tänker dock mycket på tävlingen imorgon och fokuserar på det och har inte känslomässigt tillåtit mig att fundera så mycket kring att det snart är slut.
– Det har varit jättekul att tävla i vinter eftersom sommaren inte blev vad jag trott. Målet var OS och sedan lägga av, men det blev inte så och ville avsluta med ett mästerskap och en skön känsla. Så jag är glad över att vara här!
– Vi lade träningen på en lagom nivå under hösten men sedan orkade inte kroppen med när jag skulle börja med den riktiga kvalitén.
– Ljumsken störde i januari men det löste sig. De två första tävlingarna kändes bra kroppsligt och formen började komma. I de två följande besvärade ryggen och kroppen svarade inte så jag var i München och fick behandling. På SM kändes det bra men jag tappade den fina känslan lite, fysiskt det dock helt okej.
– Mitt bästa inne-EM-minne är från Madrid 2005. Det var mitt första mästerskap och jag gick till final. Annars har just inomhusmästerskapen inte riktigt varit min grej. Jag tog visserligen brons på inne-EM i Göteborg 2013 men hade högra förhoppningar då.
– Det känns viktigt att få avsluta karriären på ett bra sätt och därför har jag lagt tid och kraft på att kunna fullfölja ända fram till mästerskapet. Det känns som en seger för mig själv.
– Det är skitkul när det verkligen fungerar och jag kan hoppa. Att formtoppa sig och gå in i mästerskapsbubblan är speciellt. Det ska bli fantastiskt kul att tävla här i EM och få göra ett sista mästerskap.
– Min bästa form var jag i sommaren 2014, precis innan EM i Zürich. Men då blev problemen med ryggen akuta och jag fick aldrig ut det på tävling. Formen var jättebra även i Barcelona-EM 2010 när jag tog silver men som sagt ännu bättre 2014. Mitt bästa och skönaste hopp var när jag tog 1.97 på EM 2010.
– 23.02 på 200 m är också något jag är stolt över. Det var på Europacupen i Malaga 2006 då det var det perfekta förhållanden. Det är väl rätt bra av en höjdhopperska, säger Emma och ler.
Bara tre svenskor har sprungit snabbare – svenska rekordhållerskan Linda Haglund, 22.82, Irene Ekelund, 22.92, och Carolina Klüft, 22.98.
Sanna: ”Det är rätt att sluta nu”
– Jag och Emma har nog ganska lika bakgrund de sista åren, vi kan inte träna på max längre och får laborera för att kunna tävla överhuvud taget.
– Beslutet har kommit smygande och till slut kändes det att nu är rätt tid. Om jag skulle fortsätta vill jag känna att jag kunde träna mer häck. Jag har inte våndats över beslutet, jag visste att den här dagen skulle komma så det var inte oskönt före eller efter på något vis.
– Sjukdom gjorde att innesäsongen blev kortare än planerat. 8.06 var helt okej i första tävlingen som var Nordenkampen men när jag gjorde 8.21 helgen efter i Birmingham, trots att formen kändes bättre, var det mindre kul. Men man får inte riktigt säkerheten när man inte kan träna så mycket häck. Jag kan bara springa häck på max en gång i veckan och det räcker inte. När jag var som bäst kunde jag springa häck när jag ville.
– Målet är att hitta den sköna häckkänslan och rytmen här i Belgrad! Det fokuserar jag på och det kan ge bra resultat.
– Jag är i fysiskt väldigt bra form men man måste också ha tajming och känsla och där är jag inte så stabil. Men jag kan ju springa häck och med lite flyt så kan det räcka långt i morgon! Har jag en bra dag så kan jag gå till final här i Belgrad.
– Inomhusvärldsrekordet i Karlsruhe var ett sånt där tillfälle då allt stämde och visst är det kul att fortfarande ha rekordet. Jag sitter på nålar varje gång som Kendra Harrison tävlar, säger Sanna och skrattar.
– Det var faktiskt i inne-EM jag gjorde mästerskapsdebut, i Gent 2000. Jag satte pers och gick till final där jag blev sexa.
– Jag älskar ju inomhussäsongen och ett underbart minne är från inne-EM i Madrid 2005 då jag vann och Jenny var tvåa. Sedan försvarade jag titeln i Birmingham 2007. Den gången fick jag en fruktansvärt dålig start men bara struntade i det och vann ändå med marginal. Att hamna i trubbel men lösa det ändå var en skön känsla!
Häckförsöken i Belgrad drar igång på fredag 12.45 och 17.45 börjar höjdkvalet – då inleder Susanna Kallur och Emma Green sin sista tävling.
/Jonas Hedman
Läs även:
• En fantastisk friidrottskarriär tar slut om en vecka – Susanna Kallur tackar för sig
