Den stora blågula höjdpunkten på EM i München var Mondo Duplantis seger i stav på mästerskapsrekordet 6.06. Men det hände så mycket mer och här analyserar friidrottsexperten Birger Fogelberg bakgrund, förutsättningar och utfall för alla drygt 50 svenskar som tävlade i EM med referenser till VM i Eugene.
Den svenska truppen innehöll 53 aktiva väl balanserad med 27 män och 26 kvinnor. Det fanns vissa förväntningar på medaljer, medaljchanser och topp-8-placeringar och det fanns ett helt gäng som var debutanter på den här mästerskapsnivån, yngre och äldre. Vad var realistiskt och vad var önsketänkande? Hur mycket visste vi om hur förutsättningarna såg ut? Sjukdomsstörningar, skadekänningar till exempel?
Hur som helst det här blev resultatet.
M Stav: Armand Duplantis, 22 år, guld
Hade med sig sex inomhustävlingar i successivt stegrad resultatnivå från 6.02 i Karlsruhe till totalvärldsrekord i Belgrad två gånger om, 6.19 och 6.20 (inomhusvärldsmästare), seger i samtliga. Fortsatte med idel vinster utomhus med början i Dohas Diamond League (6.02), gjorde om resultatet i ett regnigt Oslo DL. Stack emellan med att hjälpa klubben Upsala IF i lag-SM (blygsamma 5.61) och sedan var det dags för Stockholm DL i utmärkt väder, vinst och utomhusvärldsbästat fick sig en puff uppåt till 6.16.
VM-formen i stigande tveklöst och att för första gången ta chansen att vinna ett VM utomhus på sin andra hemmaplan i USA (Eugene Track Town, USA) var naturligtvis oemotståndligt. Motivationen på topp och vädret visade sig vara på strålande humör på mästerskapets sista dag i absolut sista ännu aktiva slutskedet. En grand final som självklart var planerad att bli en härlig slutkläm på hela VM. Vad kunde gå fel med de förutsättningarna? Nytt världsrekord (total) 6.21 och utklassningsvinst! Superstar!
Två ytterligare segrar och sedan var det dags för EM. Två hopp i kvalet (en miss på 5.65) och fem i finalen och mästerskapsrekordet från EM genombrottsåret 2018 var överträffat med 6.06 (segermarginal 21 centimeter till tysken Bo Kanda Lita Baehre). Mission accomplished and completed.
M Längd: Thobias Montler, 26 år, silver
Efter en formidabel inomhussäsong som ändade i IVM-silver på 8.38 efter ”omöjlige” greken Miltiadis Tentoglou och svenskt inomhusrekord, kom utomhussäsongen igång helt okej i Grekland i maj med 8.21 som bäst. Men därefter sjönk resultatnivån ner till cirka 8.00 i ett antal tävlingar. Visserligen placeringsmässigt bra med andraplatser i DL Oslo och DL Stockholm. På VM i Eugene fortsatt hoppning som inte riktigt ville lyfta, i tredje kvalhoppet i alla fall klart med avancemang till final.
Finalen blev än mer frustrerande, ansatsen ville inte sitta, det blev undertramp eller övertramp och otillräcklig längd. Det som hade varit Thobias största styrka, att höja sig när det gäller som mest, fanns plötsligt inte där. En mycket besviken svensk längdhoppare fick bara tre hopp i finalen och en blygsam elfteplats, Vad hade hänt?
Ja, covid-infektion hade spökat till det och förkylning stört och kroppen var inte på topp. SM såg inte mycket bättre ut (knepiga vindar dessutom).
Så kom EM. Skulle vändningen komma nu? Ja, kvalet lovade gott med 8.06 direkt i minusvind och final klart, bäst i kvalet av alla. Nu skulle det väl lossna i finalen. Nja, det blev inte längre än 8.06 i sista hoppet där heller och 7.95 som näst bästa. Skulle det räcka till medalj? Ja, åt Tentoglou fanns inget att göra, han var i en egen division med 8.52 och mästerskapsrekord. Men det kom att räcka till silver just på det där näst bästa 7.95-hoppet före 21-årige fransmannen Jules Pommery, 8.06, men 7.85 som näst bästa. Men således denna gång 46 centimeter bakom Tentoglou. Att kämpa sig till ett silver utan att lysa är också en bedrift.
K Kula, Fanny Roos, 27 år, 4:a
Efter sitt hittills bästa år 2021 med IEM-silver på svenskt inomhusrekord och OS-sjua i Tokyo och rankad världssjua fanns förhoppningar om ett ytterligare steg att ta 2022. Det började också helt okej med fjärdeplats på IVM och 19.22, men när sen utomhussäsongen drog igång i maj så låg nivån mer mellan 18.50 och knappt 19.00.
Teknik som inte riktigt ville falla på plats och till det också viss prestationspress. Stötarna funkade på träning men på tävling knöt det sig. Fanny tog sig till final på VM i Eugene som elva på 18.72 men i finalen blev det sämre, 18.27 och elfteplats. I början av augusti strax före EM kom en fullträff med nytt nationsrekord 19.42.
Konkurrensen är ju inte densamma på EM som på VM så medalj skulle väl inte vara omöjligt. Låg rent statistiskt 3:a inför, kvalet såg inte bra ut med endast 17.79 men det räckte för avancemang. Finalen inleddes sedan strålande av de två främsta Jessica Schilder, Nederländerna, och Auriol Dongmo, Portugal, som båda satte nationsrekord med 20.24 (!) respektive 19.82, till synes ouppnåeliga.
Nederländskan Jorinde van Klinken (i första hand diskuskasterska) persade i andra omgången med 18.94 och pressen på Fanny bara ökade att få till de stötar hon är mäktig i sina bästa stunder. Men det hände inte, i sista tog hon sig upp förbi dåvarande 4:an, tyskan Sara Gambetta, med en stöt på 18.55 vilket var otillräckligt för medalj.
M Tiokamp: Marcus Nilsson, 31 år, 4:a (pers)
Årsbästamässigt låg Marcus på en tionde plats (några anmälda startade inte) med 8.115 poäng, endast fem poäng efter personrekordet 8.120 från 2018. Han genomförde två tiokamper före VM och EM, Ratingen dryga 7.900+ och Arona på nästperset ovan.
VM blev en stor besvikelse beroende på ett efterhängset ryggskott som gjorde flera grenar problematiska att genomföra. Redan andra grenen längd visade sig vara för tufft för ryggen och han tvingades bryta redan där.
Hem till Sverige och kurera sig med sikte på München, formen var det inget fel på. Inledande fem grenar första dagen resulterade i idel årsbästan varav kulan gick mycket bra med 15.69. Andra dagens grenar har alltid varit Marcus bästa och så blev verkligen fallet vid detta EM. Helt okej kort häck och diskus om än inte årsbästa i någon (diskus något i underkant med låga 46 istället för vanligast en bit över 47 meter).
Men sen kom det verkliga lyftet i stav (5.20) och spjut (66.69), personrekord i båda och med ens ett ypperligt läge för personrekord totalt och häng på ett brons med ett maxat avslutande 1500 m, en gren där han ofta gör strålande lopp och har kapacitet för 4:20. Tiden blev denna gång 4:18.51 och det kom att skilja endast 19 poäng till bronset. Personrekordet höjdes till förnämliga 8.327 poäng, upp som 3:a i Sverige genom tiderna och en 4:e-plats! Kom in som 10:a och slutade 4:a.
M Diskus: Simon Pettersson, 28 år, 4:a
Simons säsong hade sett rätt blandad ut, några mindre toppar men också teknikproblem och tävlingar kring 63.50-64.00. Diamond League gick inte bra, 8:a Birmingham, 9:a Rabat, 7:a Rom och 7:a igen i Stockholm.
Så kom VM i USA. Där visade Simon i kvalet att han är en mästerskapskastare av rang, skärpning och 68.11 – mycket lovande. Sedan inledde såväl Kristjan Ceh som Mykolas Alekna starkt i finalen med genom att i andra omgången kasta 69.02 respektive 67.87. Då visste Simon att här kommer att krävas längder upp emot persnivå. Efter ogiltigt i första svarade han med klart goda 67.00 – med i matchen. Men det blev inte längre och en slutlig femteplats när träningskompisen Daniel Ståhl passerade i femte omgången till 67.10
SM blev en makalös tillställning i de extremt gynnsamma vindarna. Simon inledde med nytt personrekord 69.84. Daniel hade svårt att svara, men samlade sig till ett kast på 70.29. Då tänkte man att det var avgjort, men icke. Simons nästa kast passerade dröm-70 med 70.42 som blev segerresultatet.
Så kom EM, där först kvalet skulle klaras av. Simon hade inte något flyt, första ogiltigt, andra 62.39 och tredje ogiltigt igen. Skulle det räcka? Ja, tredje bäst i kvalgruppen brukar trots allt vara tillräckligt och så blev det också.
Finalen två dagar senare blev en helt annan historia. Simons styrka har ofta varit att lyfta sig vid mästerskap och starten såg lovande ut med 67.12 (jämför gärna med resultatet i VM). Britten Lawrence Okoye drog dock till med 67.14 och huvudfavoriterna Kristjan Ceh och Mykolas Alekna kom i andra omgången med 67.62 respektive 67.26. Dessa två fortsätte på samma stabila nivå med 69.78 (Alekna, mästerskapsrekord) och 68.28, medan Okoye och Simon stannade på dessa inledande kast som bäst. Så snopet nära ett brons där det kom att fattas två ynka centimeter.
M 800 m: Andreas Kramer, 25 år, 4:a
Andreas kom till mästerskapet för att försvara silvret från EM 2018, låg femma inför statistiskt med nästperset 1:44.59. För att komma till final krävdes först att klara försök och semifinal. Säsongen fram till EM hade inneburit en standardhöjning, 5:a på IVM, 7:a Paris DL (1:44.75) och 4:a Stockholm DL. Klart förbättrad löpstyrka bevisad genom seger i inomhus-SM 1500 m (3:40) och vid FGP Sollentuna nytt pers 3:38.57. VM blev tufft, ut i semi efter en sjundeplats och stökigt redan i försöken.
EM skulle kunna bli något annat, femma statistiskt inför lovade också gott. Motstånd redan i försöken av bland andra britten Jake Wightman (stark spurtare, vinnare av 1500 m i VM) och fransmannen Gabriel Tual. Kramer i tät vid 400 m (mellantid 51.53), fortfarande 1:a med 100 m kvar, men då kom konkurrenterna en efter en och till slut var Andreas femma. Men tiden var god (1:46.50) så hoppet fanns att det skulle bli semi. Så blev det också.
Ny dag, nya förutsättningar, ny taktik? Visst blev det så, lugn förstarunda på 55.71 med snabbe fransmannen Benjamin Robert i tät, Kramer ännu vid 700 m sist (!), men nu kom attacken. Han skar genom hela fältet och gick först över mållinjen, avslutande med 12.18 sista hundra meterna särklassigt snabbast. Snyggt och smart!
Efter en vilodag gick finalen på EM:s sista dag. Vilken taktik denna gång? Jo, han valde densamma som i semin, Andreas lade sig sist. Fram till tät gick vid varvningen spanjoren Mariano Garcia (52.07), Andreas passerade som åttonde på 52.93 med kontakt framåt. Vid 600 m hade Garcia utökat ledningen en aning medan svensken nu var 35 hundradelar efter på åttonde plats.
Med 100 m kvar satte Andreas in spurten, avancerade förbi tre löpare men hade släppt iväg täten väl mycket. Sista hundringen gick även i finalen snabbast för Andreas 13.03, men det kom att saknas två tiondelar upp till bronset. Ännu ett bevis för att Kramers löpstyrka hade förbättrats avsevärt jämfört med tidigare år. Vinnaren Garcia gick under 1:45 för första gången.
M 5000 m: Andreas Almgren, 27 år, 4:a (pers)
För att få lite perspektiv: statistiketta var Norges Jakob Ingebrigtsen med 13:02, fyra låg italienaren Yemaneberhane Crippa, 13:04, 23:a (!) låg spanjoren Mohamed Katir 13:43 (mest kört 1500 m) och 24:a (!) och sist låg Andreas med SM-guldtiden 13:54 (!), men med pers på 13:29 från finnkampen 2021. Plus en övertygande löpning inomhus på 3000m under vintern med storfina nationsrekordet 7:34.31 i franska Liévin.
Men sedan ny jobbig skadeperiod under våren, en följetong Almgren drabbats av årligen sedan 2015. Men han har ändå fortsatt att utvecklats, gått från 800 m till 1500 m och vidare mot lång medeldistans (3000 m och 5000 m) sedan 2020-21. Han kom igång med träningen igen i juni och formkurvan steg raskt. SM-segern såg lätt ut, sista varvet var lysande.
På EM var det final direkt vilket var en fördel med Andreas skadebakgrund. Loppet startade med britten Andrew Butchart i ledning vid 3000 m (8:15) med hela fältet väl samlat. Andreas låg då på tolfte plats strax bakom Jakob. Vid 4000 m hade Jakob tagit över som ledare (10:57), ännu med ett pärlband löpare med kontakt framåt och Andreas hade avancerat till sjunde plats.
Med ett varv kvar hade Jakob skaffat sig ett sekundstort försprång till Katir och Crippa som i sin tur hade belgaren Isaac Kimeli en halvsekund bakom och Andreas ytterligare några tiondelar efter på femte plats. Snabbaste slutvarvet tveklöst Jakob Ingebrigtsen (sista hundra på 13.37) även om Katir försökte hålla jämna steg fram till upploppet.
Crippa säker trea och Andreas avancerade till fjärdeplatsen förbi den tröttnande Kimeli. Näst snabbaste sista hundringen hade Nederländernas Mike Foppen (14.06) men därefter Andreas med 14.37. Sluttid 13:26.48 – nytt personligt rekord och en storstilad comeback på tävlingsbanan. Bragdbetonat efter den tuffa våren och försommaren.
M Diskus: Daniel Ståhl, 29 år, 5:a
Daniel har även detta år försvarat en plats i rankingens topp-3 efter Kristjan Ceh och Mykolas Alekna. I Diamond League en andraplats (Rabat) och tre tredjeplatser (Birmingham, Rom och Stockholm), som längst 67.57 i Stockholm. Dessutom en vinst i Turku (70.62!) och en tredjeplats i Székesfehérvár (67.01). Inte nog med det, han har två segrar i FGP (68.97 favoritarenan Sollentuna och 66.75 Karlstad) samt vinst lag-SM världsårsbästa 71.47 och Bottnaryd 69.22 och ett silver i SM på 70.29! Imponerande, idel pallplatser!
Men mästerskapsstarterna i VM och EM har inte levt upp till förväntningarna. VM i USA gav en fjärdeplats med 67.10 och konkurrensen i EM skulle bli exakt densamma. Men SM sågs som stärkande för våra två diskusgiganter, så varför inte medalj(er) nu då? Daniel drog till med 66.39 och direktkval i första som tredjelängst (Ceh mästerskapsrekord 69.06!). Bara att ladda för finalen. Återigen inledande 66.39(!), fick samtliga kast godkända på längder mellan 63.42 och 66.39, men eftersom de fyra framförvarande alla kastat över 67 meter i ett tidigt skede så kunde det inte bli bättre än en femteplats.
K Längd: Khaddi Sagnia, 28 år, 6:a
Khaddi kom till EM som Europa-trea (personrekord 6.95 i DL Eugene) efter de rutinerade Malaika Mihambo Tyskland 7.12 (VM-guld) och Ivana Vuleta (tidigare Spanovic) Serbien 7.06i (IVM-seger) och 6.84 ute (VM-sjua, placeringen efter Khaddi). Bästa tävlingarna före EM var ovan nämnda Diamond League och 3:a DL Stockholm (6.74), VM-kvalet 6.78 samt VM-finalen 6.87w, 2 ynka centimeter från bronset 6.89 av den kanske största knallen i hela VM, brasilianska Leticia Melo.
Hon kom till VM med personrekordet 6.63 (2021) och årsbästa 6.59, persade i kvalet 6.64 som sista tjej till final, dunkade ut personrekordet 6.89(!) i första finalhoppet och missade samtliga övriga hopp! Och Khaddi således 1 centimeter från fjärdeplatsen!
Khaddi fixade finalplatsen först i sista kvalhoppet med 6.59, såg lite kantigt och slitet ut både i ansatslöpningen och i uthoppet. Medan såväl Vuleta i första 7.06 som Mihambo i andra 7.03 och båda i ytterligare hopp på 6.90+-nivå visade VM-klass, så klarade sig Khaddi vidare till sex hopp i tredje hoppet 6.47 som sjua. Inget flyt men fick till 6.55(-1.1) och 6.61(-1.3) i hopp i påtaglig motvind och räddade därmed samma placering som på VM i slutändan. En kämpainsats.
K 1500 m: Hanna Hermansson, 33 år, 7:a (pers)
Hanna startade detta EM med 19:e tid (4:06.30 personrekord), låt oss slå fast det från första början. Ett känt faktum sedan länge är att delta i galatävlingar och hänga med och dras fram till förnämliga tider är en sak, att löpa i mästerskap är någonting helt annat för det mesta. Detta EM bär syn för sägen. Hanna kom att starta i det första försöksheatet. Där fanns flera starka löpare som italienskan Federica Del Buono Europa-sjua, Sarah Healy Europa-femma och Laura Muir Europa-ettan.
När det var 100 meter kvar låg Hanna på sjunde plats (endast fyra bästa säkert vidare), men en magnifik spurt tog henne ända fram till tredjeplatsen och en säkrad final, endast fyran kom att gå vidare eftersom det andra heatet kunde gå på första heatets tider och sätta upp högre fart, så där kom de fyra tiderna vidare. Vilket i sin tur kom att drabba Yolanda Ngarambe (återkommer vi till senare).
Finalen kunde väntas gå snabbare. Vid 800m hade Laura Muir tagit över ledningen med irländskan Ciara Mageean som tvåa, Hanna låg då sist, dock med kontakt framåt. Vid 1400m låg Hanna ännu elva, men då satte hon in slutspurten och tog sig fram till sjundeplatsen på nytt personrekord 4:05.76, endast tre hundradelar från sjätte och 0.27 från femteplatsen, sista 100m gick på 15.59, endast medaljtrion var snabbare! Och hon är äldst i hela finalfältet men å andra sidan kom elitsatsningen igång på allvar vid 26 års ålder.
K Kula: Axelina Johansson, 22 år, 7:a
Axelina har haft ett makalöst bra år. Det stora genombrottet får sägas ha varit VM i Eugene USA (där hon också studerar) i juli, där hon högst sensationellt tog sig till final med nya perset 18.57 (på bättre andrastöt, 18.50, än tyskan Katharina Maisch) för att sedan bli tolva i finalen med 17.60 – en reaktion på urladdningen i kvalet.
Till EM kom hon efter en lång säsong, först USA på våren och sedan VM som kulmen. Så det kunde skönjas en viss avmattning. Trots det kunde hon kvala in till final som sjätte tjej på 17.97 (före Fanny Roos bland andra) och i finalen samma dag fick hon göra sex stötar och det landade i en slutlig sjundeplats med 18.04.
K Sjukamp: Bianca Salming, 23 år, 8:a (pers)
Bianca startade som sextonde årsbästamässigt, men tävlingen krävde sina offer undan för undan, sju av 22 fullföljde ej. Det ska dock inte ta ifrån Bianca att hon gjorde sin bästa sjukamp någonsin och poängen blev till slut 6.185, förstärkt Sverige-trea genom tiderna. Serien utföll med nästpers på 100m häck (14.37) och 200m (26.04, svagaste grenen) och årsbästa i höjd (1.86, som såg ut som ett 1.89-hopp), längd (5.83), spjut (50.15) och 800m (2:11.85). En riktigt strong serie med potential att utvecklas ytterligare. Hon halverade med andra ord sin årsbästaplacering!
K Slägga: Grete Ahlberg, 24 år, 9:a
Här har det hänt saker i år, spännande utveckling. Det stora och remarkabla lyftet kom vid precis rätt tidpunkt, VM i USA. Sju tävlingar innan VM hade gett resultat över 68 meter med sammanlagt tolv 68+-kast, som indikerade en klar nivåhöjning. Likafullt var det en knall att hon skulle kasta 70.87 i VM-kvalet, personbästa med över metern, och en tolfteplats som sista inkvalad till finalen, EN centimeter före Nya Zeelands Lauren Bruce.
För övrigt den enda som satte personrekord i kvalet! Finlands Krista Tervo fick på en riktig pärla med 73.83, skulle visa sig utgöra en press i finalen att prestera på topp och det blev istället ett 69-kast som var helt otillräckligt.
I finalen hade nu väckts smärre förhoppningar om en upprepning av fler 70-plussare. Och det blev också ett nytt 70-kast med 70.11, som kom att räcka till en niondeplats(!), men hade Grete gjort om 70.87 så hade hon varit topp-8 efter tre kast och fått göra ytterligare tre. Men 9:a på VM var inget annat än en braksuccé och knallsensation!
Så till EM. En reaktion kom efter VM och det gällde nu att försöka tända till igen. Samtidigt är ju Europa-eliten absolut världsklass (även om USA också fått ett rejält lyft de senaste åren), så Grete låg i statistiken som sjuttonde(!) kastare i Europa trots 70.87. I andra kvalkastet fick Grete till 68.73 som räckte till femte bästa och finalklar.
Men i finalen klickade det inte alls och hon föll ner till en niondeplats (således samma som i VM). MEN hade Grete gjort om kvalkastet i något av de tre första hade det blivit fortsatt kastning OCH hade Grete gjort om personrekordet från VM-kvalet hade det räckt till en femteplats endast centimetern bakom fjärdeplatsen.
M Slägga: Ragnar Carlsson, 21 år, 9:a
År 2021 hade Ragnar en stark utvecklingskurva, gjorde 14 kast över 75m fördelade på 8 tävlingar och personrekordet höjdes successivt till 76.87. Detta år har det varit mer av stagnation och faktiskt en viss tillbakagång. Till dags dato 8 kast över 75m på 5 tävlingar. På VM blev det respass efter kvalet.
EM innebar en ny chans att kvala till final och 74.65 i första kastet gav slutligen en tionde plats och säkrad final. I finalen inledde Ragnar med ogiltigt och 69.51, det skulle definitivt inte räcka för att få göra sex kast. Uppryckning i tredje kastet till 74.00, men eftersom just då åttonde platsen hade nått 75.23, så var Ragnar utslagen med en dryg meter, men samtidigt en placering högre än i kvalet, när islänningen Hilmar Örn Jónsson tappade från kvalets 76.33(!) till 70.03. Ändå en finaldebut i seniorsammanhang för Ragnar.
M 5000 m: Jonas Glans, 31 år, 10:a
Jonas G (tidigare Leanderson) har varit en av Sveriges största talanger på medel/lång i många år med personrekord som 3:36.92 1500m 2016 och 3000m 7:47.76 2022 och två gånger IEM-5:a på den senare distansen 2017 och 2019. Innehar dessutom det svenska rekordet på 10 km 28:09 sedan november 2020. Men skadorna har satt stopp för utvecklingen gång på gång och frågan har hängt i luften: orkar han komma tillbaka än en gång? Jo, det gjorde han och det med besked.
I mitten på sommaren 2022 gjorde han en start på 5000m i Hallsberg och smällde till med 13:36.10, personrekord med halvminuten! Gav blodad tand och vid Folksam GP-tävlingen i Söderhamn (på sista kvaldagen för EM) fick han farthållningshjälp av norske Narve Gilje Nordås och det gav verkligen skjuts till storstilade nya perset 13:20.85 och klarad kvalgräns! Någon slags friidrottshistoria för ofta otursdrabbade Jonas. I ett huj var han Sverige-fyra genom tiderna och mer än åtta sekunder snabbare än Andreas Almgren (13:29 i finnkampen 2021).
Så blev det EM. Final direkt alltså, Jonas låg nu 13:e i årsbästa av de 24 startande. Låg strax bakom Andreas vid 3000m (8:17 knappt) på 16:e plats. Med ett bra spurtvarv tog han sig förbi bland andra Isaac Kimeli och Adel Mechaal (med årsbästan på 13:04 och 13:06) och landade på tiondeplats och nästperset 13:32.71. Storartat!
M 3000 m hinder: Emil Blomberg, 30 år, 10:a
De svenska hinderlöparna Vidar Johansson, Emil Blomberg och Simon Sundström fick sina definitiva genombrott säsongen 2021 då samtliga tre sänkte sina personrekord till respektive 8:18.31, 8:20.55 och 8:21.50 och sensationellt nog blev alla tre uttagna till OS i Tokyo! Där gick det dock inte vägen till final. Till årets VM blev endast årsbäste Vidar uttagen men det blev respass i försöken.
Så EM i München med alla tre på plats igen, nu med något modestare årsbästan, men ändå Vidar statistik-9:a och Emil statistik-15:e (= chans till final eftersom femton löpare var kvoten till final). När de två försöksloppen skulle summeras hade Emil gått vidare på tid som 14:e av femton, medan övriga tre nordiska löpare, finske Topi Raitanen och norska Jacob Boutera och Tom Erling Kårbö tog finalplatser på placering. Vidar och Simon utanför final.
Tre dagar senare gick finalen, där en del rejäla omkastningar skedde i placeringarna. Topi Raitanen som bara gjorde vad som krävdes för final på placering, hade en helt annan strategi i detta lopp. Gick till tät direkt, mycket ovanlig syn för finländaren, släppte ledningen rätt snabbt, men från 2400m och in i mål gick han klart snabbast av alla och tog täten med 200 meter kvar för att aldrig överge den. En prickfri finallöpning och en något oväntad vinst.
Emil låg ännu vid 2300m på trettonde plats, men kunde avancera och försvara en tiondeplats i mål på 8:33. Han slog bland andra de båda norrmännen.
M Tresteg: Jesper Hellström, 27 år, 10:a
Jesper har till och från kämpat med skadeproblem (främst fötter) med åtföljande rehabiliteringsperioder. Men har en lätt kropp och i sina bästa stunder en fin teknik i tresteg. Före EM låg årsbästa på 16.20, vilket gav en 23:e plats på årsbästa i det 24 man starka startfältet.
I kvalet fick han till 16.07 i det andra hoppet och kompletterade med 16.06 i det tredje. In i det sista var det spännande att se om dessa 16.07 skulle räcka för final, bara att han låg på den där sista kvalplatsen var en smärre sensation. Det visade sig att det kom att räcka, det var knappt att Jesper förstod vad han hade ställt till med, slagit ut halva antalet startande och gått till final. Wow! Borta var bland andra Alexis Copello Azerbaijan.
I finalen anknöt Jesper till kvalet med ett hopp på 16.02, fick överrotation i andra och voltade ner i gropen till publikens jubel liggande på rygg som en skalbagge. Ett hopp kvar att vinka på om han ville avsluta snyggt med ett årsbästa. Och det var precis vad det blev, 16.23, som kom att räcka till tionde plats eftersom två hoppare inte fick till något enda giltigt hopp, bland dem spanjoren Pablo Torrijos med ett årsbästa på dryga 16.70. Från 23:e man till 10:e, en av de större knallarna i den svenska truppen!
K 1500 m: Yolanda Ngarambe, 30 år, 13:e
Visserligen inte finalist i detta mästerskap, men ändå en mycket strong insats gjorde Yolanda i det andra försöksheatet på 1500m. I det första hade ju 4:07 räckt för direktkval på placering, så det blev betydligt tuffare i det andra, som väntat, med möjlighet att på tid gå till final med bättre fart från början (se ovan under Hanna H). Yolanda körde ett betydligt offensivare upplägg än Hanna för att verkligen kunna ge sig själv chansen till finalavancemang.
Yolanda låg länge på tredje plats, ända fram till 1200 m, och sedan fjärde plats med 200 meter kvar. Eftersom tolv tjejer skulle gå till final (fyra på placering) så fick hon alltså inte bli sämre än 8:a i mål. 100m från mål låg hon sjua, men då passerade såväl Tjeckiens Kristiina Mäki som Ellie Baker Storbritannien (Baker till på köpet med personligt rekord) och den förhatliga nionde platsen var ett faktum (och trettonde totalt!).
Klen tröst att tiden 4:05.68 var ett rejält årsbästa och bättre än vad Hanna så långt presterat under säsongen och dessutom tredje bästa tiden i karriären. Och inte heller Hannas förbättrade personrekord i finalen nådde riktigt fram till Yolandas tid. Från 22:a till 13:e är ju mer än godkänt så klart!
M 400 m häck: Carl Bengtström, 22 år, 13:e
Carls inomhussäsong hade indikerat en ny nivå och att han var i sitt livs form. Brons inomhus på VM med nationsrekordet 45.33, kanonstart i DL Eugene (just det, VM-arenan!) med personrekord 48.52 och förhoppningar väcktes inför både VM och EM. Relativt enkelt vidare från försöken på VM och i semifinal 48.75 och en fjärdeplats i heatet, där dock personrekord under 48.40 hade behövts för final. Dock total-10:a i VM-debut mer än godkänt. Och i EM skulle motståndet inte vara lika mördande. Carl låg statistiskt 4:a inför och det innebar att han inte skulle behöva löpa försök utan komma in direkt i semifinal.
Carl löpte i tredje semi och hade föregående heats tider att gå på. Semifinalen startade ok, men redan på bortre lång syntes att Carl inte fick något riktigt tryck över häckarna och han tappade fart och placeringar i ingången till andra kurvan och i själva kurvan. Det skulle krävas en rejäl fartökning på upploppet. Och den kom, men först när sista häcken passerats. Och det blev för sent, ändå var Carl endast 0.06 från den andraplats som hade betytt finalavancemang, tiden precis sekunden sämre än årsbästat, 49.52.
I efterhand framkom att Carl fått krampkänningar redan vid uppvärmningen och än mer under loppet, så klart handikappad inte minst vid samtliga häckpassager. Ändå 13:e plats totalt. Storstilad comeback för Karsten Warholm med nytt mästerskapsrekord 47.12 i finalen. För övrigt hade Carls personrekord 48.52 räckt till silvret.
M Tiokamp: Fredrik Samuelsson, 27 år, 13:e
Fredrik drabbades under hösten av en reumatisk sjukdom som ledde till psykisk ohälsa och tävlingssäsongen var överhuvudtaget ett osäkert kort så sent som i juni. Tiokamp består av tio grenar som alla kräver kontinuerlig träning för att utföra och för att kunna prestera på bästa vis måste både kropp och knopp fungera.
Mot den bakgrunden var Fredriks start på EM en prestation i sig. Han hann dock genomföra två tiokamper innan, årsbästa i början av juli med 7.821 p var storartat.
Väl i München fortsatte Fredrik kämpa (det heter ju också tiokamp) och det blev årsbästa i kula (14.18), kort häck (14.83), spjut (63.53) och på avslutande 1500 m (4:44.94) samt tangerat i höjd 1.96. Slutsumma 7.757 och en hedersam 13:e plats (statistiskt inför 15:e).
K 10 000 m: Sarah Lahti, 27 år, 14:e
Sarah hade inte sprungit något 10.000m-lopp innan EM men tidigare under säsongen satt personligt rekord på 5000m med 15:04.87 vid DL Birmingham, gjorde också 8:50.27 på 3000m i ett mixat lopp i Nederländerna före VM i USA. Där blev det respass i försöken efter 15:26.05 i värmen. Men sedan kom det grus i maskineriet med covid bland annat och formen var något osäker när det var dags för EM.
Satsade helt på 10.000m, en distans hon inte kört sedan ett 10 km-lopp i januari på Ibiza med lovande 31:18. Hängde i den bakre delen av förstaklungan fram till 15:53.30 vid 5000m på 10:e plats. Fortfarande vid 7500m tia, men sedan blev det allt jobbigare, föll ner till tolfte för att sedan med 1000m kvar parkera på 14:e plats. Hon kom i mål på tiden 32:42.27, där andra halvan således gick kring 16:50.
M Maraton lag: Sverige 8:a
I maratonloppen för män och kvinnor ingick ett lagmoment där de tre bästa individuellt bildade laget, Sverige ställde upp med totalt sex manliga löpare. Individuellt bäst av dem var överlägset Samuel Tsegay som nyligen blivit svensk medborgare och fått klartecken att tävla för Sverige. 3-bästa i detta maraton blev 28 Jonas Leandersson 2:16:54, 29 Linus Rosdahl 2:17:09 och 31 Archie Casteel 2:17:44. Det gav en totaltid på 6:51:47 och en slutlig 8:e plats för laget. Samuel tvingades tyvärr bryta efter att ha följt med täten.
K Maraton lag: Sverige 9:a
I detta svenska lag ingick endast tre tjejer, Hanna Lindholm, Camilla Elofsson och Sanna Mustonen. Höll sig mest i den bakre delen av loppet och för att kunna räkna in laget krävdes således att ingen av dem bröt loppet. Ordningen 30 Hanna Lindholm 2:38:44, 41 Sanna Mustonen 2:43:23 och 44 Camilla Elofsson 2:45:34, totaltid 8:07:41 och placering 9.
K Höjd: Maja Nilsson 15:e
Maja hade opererat ena knäet med åtföljande rehab, gjorde som bäst 1.88 inomhus under vintern. Kom igång bra i maj med årsbästa 1.92, men knäet verkar ändå ha påverkat henne under sommaren en del, även om formen kändes bra. Kom att krävas 1.87 för final, tretton hoppare över, men Maja var inte en av dem. Stannade på 1.83 med en rivning med sig och delade 15-platsen med det i kvalet.
Här följer några kortare omdömen om några av övriga aktiva.
KVINNOR
K 200 m
Lisa Lilja klarade försöken med bravur, 23.20 från bana 7, tredje bästa någonsin och vidare på placering. Fick den ”hopplösa” innerbanan i semi, alltid svår och är man som Lisa dessutom ganska lång, så blir det svårt, 23.96 naturligtvis otillräckligt då.
K 800 m
Lovisa Lindh överlevde inte försöken, men visade ändå bättre finishlöpning på sista 100m. Startade dock upphämtningen från en position väl långt bak och hann inte ikapp framförvarande löpare 2:03.48. Klen tröst kanske ändå att hon besegrade såväl Hedda Hynne Norge som Eveliina Määttänen Finland i samma heat.
K 4×100 m
Laget Julia Henriksson, Daniella Busk, Filippa Sivnert och Elvira Tanderud fick bilda laget, lite improviserat eftersom Lisa Lilja (som skulle sprungit tredje sträckan) kände sig sliten efter två 200m-lopp och Moa Hjelmer (som skulle ha avslutat) blev förkyld med halsfluss och inte kunde vara annat än reserv sent anländ hemifrån Sverige. Ett ok lopp på 44.10, men inte optimala uppställningen. Blev ändock 10:e lag.
MÄN
M 100 m
Henrik Larsson hade med sig sex lopp mellan 10.27 och 10.35 till EM. Inledde i försöken med att gå vidare på placering 10.31. I semi ett något bättre lopp på 10.28 och nästbäst denna sommar men otillräckligt för avancemang. Höll alltså resultatnivån från tidigare lopp utan att spetsa till formen ytterligare till EM.
M 1500 m
Samuel Pihlström har utvecklats en hel del den här säsongen, bevisat av fem lopp under 3:40 fram till EM. Bästa loppet i Bauhaus-galan med fina 3:37.23 och en femteplats. I försöken här hängde han med bra fram till upploppet, landade på 3:40.70, helt ok, men inte tillräckligt på den här nivån ännu.
M 110 m häck
Joel Bengtsson har utvecklats mycket i USA, där han pluggar och tävlar mestadels. Direkt i utomhuspremiären sänktes personrekordet ner till strålande 13:54. Flera lopp följde på tider kring 13.70-75 eller bättre. Här på EM beredde försöken inga problem att gå vidare och i semi gjorde han utmärkta 13.67, fjärde bästa tid denna säsong och väl godkänt.
Till detta kan läggas att Perseus Karlström tog hem ett silver på 20 km gång, som ännu inte helt ingår i friidrotten i Sverige.
Lysande EM för Finland och Norge
Både Finland och Norge tog fler medaljer än Sverige. Ett extra plus till Finland som fick med sig två oväntade guld i kvinnor stav genom Wilma Murto (formidabel tävling med nytt nordiskt rekord 4.85) respektive män 3000 m hinder tack vare Topi Raitanen. Dessutom silver i tresteg av Kristiina Mäkelä och brons spjut Lassi Etelätalo.
Norge tog tre guld tack vare Jakob Ingebrigtsen (1500 m och 5000 m) och Karsten Warholm (400 m häck). Plus silver på 10 000 m av Zerei Mezngi (vem såg det komma?) och brons i stav och slägga av Pål Haugen Lillefosse respektive Eivind Henriksen.
Danmark fick med sig ett brons 200 m genom Ida Karstoft.
/Birger Fogelberg
