Ett nytt friidrottsår har just börjat och innan vi lägger 2025 definitivt till handlingarna finns en fråga som bör besvaras: Vilka var fjolårets bästa i världen i var och en av det smörgåsbord av olika idrotter – det vi i dagligt tal benämner ”grenar” – som historiskt kommit att samlas under paraplybegreppet ”friidrott”?
För friidrott är egentligen inte EN idrott utan ett samlingsbegrepp för ett betydande antal ”egna” idrotter med stor idrottslig spännvidd: Tag bara hur väsensskilda utmaningarna är fysiskt och tekniskt för den som vill nå absoluta världseliten i marathon, stav, slägga eller kort häck.
Totalt omfattar vårt ordinarie mästerskapsprogram drygt tjugo självständiga aktiviteter med varsin egen uppsättning specialiserade utövare även om en viss överlappning förstås finns. 100m/200m, 5000m/10000m och längd/tresteg är de vanligaste kombinationerna man kan se på mästerskapen – men även för de som dubblerar har i princip alltid en av grenarna tydlig prioritet.
TFN:s geniala idé 1947
Så det finns anledning att förfina årssammanfattandet till att inte bara ge svar på vem som varit den bästa friidrottaren totalt sett utan också vilka som varit bäst i varje enskild mästerskapsgren. Den tanken tänkte den då i USA nystartade tidskriften ”Track & Field News” redan 1947 och svaret blev deras årliga ”världsranking”.
Så när TFN nu presenterat sin världsranking för 2025 är det den senaste upplagan av en drygt trekvartssekellång tradition. ”Friidrottsuniversum” ser förstås helt annorlunda ut nu i många olika avseenden men den smarta ”formel” man utformade 1947 lever vidare oförändrad och fungerar lika bra idag: Meriter i viktiga tävlingar väger tyngst följt av utfall av inbördes möten och som tredje kriterium resultatnivå.
Ovärderlig som ”mätredskap” över tid
Denna kontinuitet i upplägget gör TFN-rankingen till ett fantastiskt värdefullt redskap för historisk ”förståelse”. För när man t ex vill jämföra aktiva i samma gren men från olika epoker säger den slagkraft de aktiva visat gentemot sin samtid mer än bara en rak jämförelse av resultatnivåerna.
I flera fall har premisserna rent tekniskt förändrats – glasfiberstaven, nya spjuten, eltidtagningen och nu de senaste åren de nya skorna har signifikant påverkat de nominella resultatnivåerna i ena eller andra riktningen.
Så för den framtida historiska förståelsen är TFN:s årliga grenvisa topp-10-ranking minst lika värdefull nu som den någonsin varit. Vill man få ett mått på t ex Sveriges över tiden varierande ”internationella slagkraft” är vår representation på rankingen det förmodligen bästa redskapet just därför att den återspeglar situationerna som de var ”när det hände”.
Skulle man t ex i stället använda antalet VM-medaljer som kriterium spricker det snabbt eftersom VM hade sin premiär 1983 – dessförinnan var OS vart fjärde år det enda globala mästerskapet. Och VM var inledningsvis också en bara vart-fjärde-år-aktivitet. Och Diamond League har inte heller – som det kanske känns numera – ”funnits alltid” utan föddes först 2010.
Mondo och Daniel förstås
Hur såg det då ut för svenskt vidkommande på TFN-rankingen 2025? Hur många och vilka hade vi med?
Jo, två namn var självskrivna i kraft av sin status som världsmästare: Mondo Duplantis och Daniel Ståhl. Mondo tog sin femte raka 1:a plats medan Daniel den här gången rankades 3:a bakom Mykolas Alekna och Kristjan Ceh. Men Daniel vann ju VM, kanske någon tycker, borde man då inte automatiskt rankas 1:a?
Nej, rankingen syftar till att utvärdera HELA säsongerna och då hade Alekna och Ceh klart bättre facit. I Diamond League hade Daniel placeringarna 2-2-4-4-5 mot 1-2-1 för Alekna och 3-1-2-3-2 för Ceh och i inbördes möten gällde 1-4 för Daniel mot båda.
Men även Andreas
Vår tredje VM-medaljör Andreas Almgren var mycket svårrankad. På 10000m tog han brons i Tokyo men han sprang förutom VM bara ett enda lopp på distansen och det var SM där han som på VM gjorde en tid bara strax under 29 minuter.
10000m måste numera var den allra knepigaste grenen att ranka eftersom den internationellt i princip bara förekommer på mästerskapen. Typiskt nu 2025 var att de två som Andreas hade före sig på VM – Guld-Gressier och Silver-Kejelcha – där gjorde sina resp enda lopp för året på distansen.
Så går man till världsårsbästa hittar man de tre VM-medaljörerna strax över 600:e (!!) plats drygt två minuter från statistiktoppen. Problemet är att statistiken dessutom toppas av en kille som inte sprang VM följd av fem man vars VM-facit var 12-6-7-4-bröt.
I den situationen fick huvudkriteriet ”Meriter i viktiga tävlingar” fälla avgörandet och VM-medaljörerna fick de tre topplaceringarna också på rankingen, dvs Andreas rankades 3:a (hans första TFN-ranking).
Vad gäller 5000m var Andreas visserligen snabbast i världen utomhus men hade i övrigt bara två starter: Bröt i Monaco och missade final knappt på VM. Det var för magert för att skulle ta sig in på den rankingen.
Och Vanessa och Fanny
Så Sveriges tre VM-medaljörer – en hoppare, en kastare och en långdistansare – var alltså också rankade topp-3 i sina grenar. Vi kunde i Tokyo dessutom glädja oss åt två ”nära-men-inte-riktigt-medalj”-placeringar genom Vanessa Kamgas 4:e plats i diskus och Fanny Roos 5:e i kula.
För Vanessa var medaljen riktigt nära – med nya svenska rekordet 66.61 fattades ju mindre än metern till silvret – men p g a sjukdom hittade hon inte den riktiga bästanivån förrän till andra halvan av säsongen. Inledningen hade därför på fyra Diamond League plus Lag-EM gett resultat på 57-61 meter och placeringar i intervallet 7-9.
Fanny var längre från medalj på VM men höll å andra sidan en anmärkningsvärt jämnhög nivå under hela året och hade på Lag-EM och sju Diamond League-starter snittplacering 5:a och snittresultat 19.18.
Rankingmässigt resulterade dessa säsonger i 6:e platser för både Vanessa och Fanny. För Vanessa innebar det debut på TFN-rankingen medan det var fjärde gången för Fanny som tidigare varit 8:a 2019, 7:a 2021 och 10:a 2022. Så för Fanny innebar 2025 alltså hennes hittills högsta ranking.
Daniel och Mondo klättrar allt högre
Riktigt rutinerade i sammanhanget är Mondo och Daniel som var med på sina listor för 8:e resp 10:e gången. Ja, ”egentligen” skulle det ha varit 9:e resp 11:e eftersom det aldrig gjordes någon ranking pandemiåret 2020. Trots de begränsningar som rådde det året gjorde ju båda så starka säsonger att de även ett normalår räckt för att rankas som nr 1.
Ingen av dem har några planer på att lägga ned inom överskådlig framtid så de har möjlighet att bygga vidare på sina meritlistor. Som redan nu är bland de allra bästa för svenska friidrottare under TFNrankingens historia. Så här ser nämligen den topplistan ut just nu (enligt 10 p för förstaplats, 9 p för andraplats osv):
Eftersom det skiljer 13 p för Daniel och 17 p för Mondo upp till ledaren behöver båda alltså minst två bra år till för att kunna rubba Stefans förstaplats.
Det långa perspektivet
Systemet favoriserar förstås många rankingår men en lång och innehållsrik elitkarriär är tveklöst en väsentlig komponent när man skall värdera idrottare ur ett historiskt perspektiv. Det handlar ju inte bara om att nå toppen en enstaka gång utan också om att förmå hänga kvar där.
Därför är det ganska logiskt att listan ovan har en åldersspridning som sträcker sig över åtta decennier: Från 20-talisten Ragge, via 30-talisterna Stickan och Dan, 40-talisterna Ricky och Anders, 60-talisten Patrik, 70-talisterna Stefan och Kajsa och 80-talisterna Christian och Carolina fram till 90-talisterna Daniel, Mondo och Perseus.
Friidrotten har ju genomgått en explosiv globalisering i modern tid – under rankingens första år bestod ”världen” ju nästan bara av USA och Europa. Men numera kan världsfriidrottare komma från alla hörn av världen utom Antarktis. Då är det faktiskt anmärkningsvärt att 60 % av vår topp-10 är personer som tävlat under det senaste kvartsseklet.
Vi håller ställningarna
Att vi inte tappar slagkraft storinternationellt understryks också av antalet rankade vi haft per år. Om man räknar bort perioden fram till mitten av 1950-talet då vi gynnades av att ha stått utanför andra världskriget är årets antal rankade – fem – något av ett normalvärde.
Absoluta toppåret är 2007 med 11 och 1966 är det enda året med noll och nu de närmast föregående tre åren var det 8, 5 resp 3.
/A. Lennart Julin
