Om Final 3-konceptet använts i VM-finalen i Doha 2019 så hade vi gått miste om tidernas häftigaste kulfinal. För inför sista omgången låg slutlige vinnaren Joe Kovacs bara fyra. Foto: Getty Images for IAAF

Nu ändras Diamond League-formatet – Lennart Julin ger bakgrunden och ser en ljusning

Diamond League-formatet ”Final 3” i längd, tresteg och kastgrenarna där resultatet i sista omgången avgör hela tävlingen har kritiserats. Och till nästa säsong ändras det så att det återigen är längsta hoppet eller kastet som avgör tävlingen oavsett i vilken omgång resultatet görs. A. Lennart Julin blickar tillbaka, analyserar och ser en förändring till det bättre.

Det var med nya Lag-EM 2009 – där matcherna skulle ha 12 lag och inte 8 – som det internationella experimenterandet med tävlingsformatet för de horisontella teknikgrenarna (längd, tresteg och kast) började på allvar. Det då uttalade syftet var att göra dem ”attraktivare för publiken” men det primära – fast outtalade – huvudsyftet var att krympa tidsomfånget.

Hälften bort efter två omgångar
Så här var det tänkt att man skulle köra i lag-EM 2009: Alla 12 hade två försök innan 50 % gallrades bort så att bara de sex bästa fick ett tredje försök och sedan var det bara de fyra bästa som fick ett fjärde och sista. Dessutom skulle topp-4:s inbördes placeringar avgöras helt av detta sista försök.
Den sista punkten blev dock aldrig verklighet. Någon succé blev upplägget inte och de flesta av nymodigheterna var diskret bortplockade redan till andra upplagan av Lag-EM. Men det har inte avskräckt olika ansvariga att fortsätta experimentera med tävlingsformaten.

Flera olika varianter
Minns t ex 2016 när Diamond League bara lät de fyra främsta (i stället för gängse åtta främsta) fortsätta efter tre omgångar. Och så sent som i somras introducerades ”Final Three”-konceptet där man körde gängse regler i fem omgångar men sedan bara lät topp-3 göra ett sjätte försök – som dessutom var helt avgörande för deras inbördes placeringar.
Det fanns många kritiska synpunkter på detta upplägg, i synnerhet var motståndet kraftigt mot att bara 6:e och sista skulle avgöra de absoluta topplaceringarna (inkl prispengarna!).

Världsrekord – men förlorare
Det krävdes ju inte mycket fantasi för tankeexperimentet att en aktiv skulle sätta världsrekord i någon av omgångarna 1-5 men samtidigt skada sig så att det blev omöjligt att köra omgång 6. Trots att på tävlingen ha presterat det allra bästa någon någonsin gjort skulle alltså en sådan aktiv ändå bli ”officiellt” klassificerad som tredje bäst i själva tävlingen!
Alltså kombination av världsrekordbonus med prispengar för 3:e plats – en logisk kullerbytta som knappast gjorde vår idrott mer begriplig för någon, allra minst den idrottsintresserade allmänhet friidrotten vill attrahera.

Yulimar Rojas satsade på världsrekord i Monacos Diamond League men trampade över i sista omgången och blev bara tvåa. Trots att hon hade tävlingens klart längsta hopp. Foto: Deca Text&Bild

 

Övertramp i sista ekonomiskt förödande
Nu hände inte just precis det i somras men det fanns flera märkliga fall. T ex var vinnarhoppet i kvinnligt tresteg i Monaco 14.29 fast Yulimar Rojas hade hoppat 15.12 i andra omgången. Rojas gjorde nämligen ”misstaget” att släppa på adrenalinet för fullt och gå all-in i 6:e och sista på jakt efter världsrekordet – men trampade över. Däremot hade hon blivit 1:a hur enkelt som helst om hon ”säjfat” med kort ansats och säkerhetsmarginal vid plankan eftersom hon då visste att det bara gällde att överträffa 14.29.
Lyckligtvis satsade Rojas offensivt även om det innebar rent ekonomiskt vansinne (prispengarna) men ingen kunde ha kritiserat henne om hon i stället prioriterat sin placering och valt det ”lugna och trygga” alternativet. Vilket är omöjligt att se som något som gjort tävlingen mer attraktiv för publik eller TV-tittare.

Avsaknad av konsekvensanalys
En sak som stadigt glöms bort av dem som ändrar regler är tyvärr den grundliga konsekvensanalysen. För man måste vara medveten om att när reglerna ändras så kommer de aktiva att anpassa sitt agerande. Ett lysande exempel på sådan anpassning stod manlige trestegsdominanten Pedro Pablo Pichardo för i somras.
Han gjorde två Diamond League-starter före finalen, dels Gateshead i juli (före OS), dels Eugene i augusti (efter OS). Så här såg hans hoppserier ut i dessa tävlingar:
17.29 – avstod – avstod – avstod – avstod – 17.50
17.24 – avstod – avstod – avstod – avstod – 17.63
D v s av tolv möjliga hopp avstod han alltså två tredjedelar. Varför? Var han skadad? Inte direkt men däremot ville han inte riskera något i onödan.

Kval och final i samma tävling för Pichardo
För han hade insett att med ”Final three”-upplägget fanns det ingen anledning att ödsla kraft före sista omgången. Tvärtom var det optimalt för chansen att var som allra bäst i 6:e omgången att dessförinnan inte hoppa mer än vad som krävdes för att säkra sin topp-3 placering. Och det lyckades han båda gångerna med direkt i första försöken.
Vad Pichardo hade förstått var att de fem första omgångarna och den sjätte omgången i praktiken fungerade som två separata tävlingar där den ena bara hade rollen av kval till den andra. Alltså precis på samma sätt som ett kval och final på ett mästerskap där man som bekant inte heller får ta med sig något resultat från den första tävlingen till den andra.

Publiken lurad
Att publiken – på plats och framför TV-apparaterna – därmed blev lurade på två tredjedelar av upplevelsen av att se världens bästa trestegshoppare i aktion var nog inget som bekymrade honom speciellt. Men det borde ha bekymrat arrangörerna som fick dålig valuta för start- och prispengarna.

Det blir ingen fortsättning
Lyckligtvis var 2021 ett uttalat försöksår för ”Final Three”. Det skulle följas av en omfattande utvärdering och nu har beskedet kommit: Regeln om att topp-3:s inbördes placeringar skall avgöras bara av 6:e omgången har tagits bort. D v s – även om det inte sägs uttryckligen utan benämns en ”revidering” av ”Final Three”-reglerna – så är det helt enkelt så att de placeringsregler som gäller i alla andra tävlingar nu åter kommer att gälla i Diamond League.

Övriga grenar pausas
Däremot kommer man alltså att fortsätta med att köra ”vanlig” tävling fram t o m 5:e omgången och sedan bara låta topp-3 göra ett 6:e försök. Och som tidigare skall dessa ”Final Three” köras med full uppmärksamhet, d v s alla andra grenar kommer att pausas för att både publik och TV skall kunna fokusera.
Frågan är dock hur det kommer att funka när dessa tre försök inte längre ”gäller allt”. Just de tre som toppar efter fem omgångar kommer ju i de allra flesta fall redan ha fått till varsin riktigt bra träff och därför satsa maximalt i sista med stor risk för ogiltiga försök enligt filosofin ”Allt att vinna, inget att förlora”.

”Ju färre som får vara med desto färre kan förbättra sig”
Vad kan man lär av historien i detta sammanhang? Så här skrev jag på friidrott.se efter första Lag-EM 2009:

”Och satsningen på att snäva in fältet till en avslutande rafflande ”Final four” blev ett totalt fiasko. Det skedde en enda placeringsförändring i den fjärde och sista omgången! Vilket egentligen är precis vad man kunde vänta sig: Ju färre som får vara med desto färre kan förbättra sig. Och de som ligger i topp är rimligen just de som redan fått till sina ”fullträffar” för dagen.”

 Omvänt kan det finnas anledning att titta tillbaka på ett par tämligen färska mästerskapsfinaler för att illustrera värdet av att ha fler än tre deltagare i sista omgången om man är ute efter dramatik och spänning:
• Sista omgången i manlig diskus vid OS i Rio 2016 var något alldeles extra omväxlande vad gäller medaljstriden:
Martin Kupper ökade från 64.47 till 66.58 och klättrade från 7:e till 2:a plats, Daniel Jasinski ökade från 66.08 till 67.05 och gick upp från 4:e till 2:a plats innan Christoph Harting ökade från 66.34 till 68.37 vilket lyfte honom från 4:e plats till den slutliga guldpositionen!

• Och från manliga kulan vid VM i Doha 2019 minns vi att Tom Walsh stötte 22.90 i första omgången vilket innebar klar ledning inför sista omgången. Där ökade Joe Kovacs från 21.95 till 22.91 och strax efteråt ökade Ryan Crouser från 22.71 till 22.90 och plötsligt var Walsh till synes trygga guld förvandlat till ett brons (sämre näst bästa än Crouser).
Helt klart detta VM:s mest rafflande, dramatiska och fascinerande upplösning, något som många kommer att minnas länge, länge. Men det finns även en tvist som gör den särskilt intressant i det här sammanhanget: Joe Kovacs låg bara 4:a inför sista omgången (3:a var då Darlan Romani på 22.53) så amerikanen skulle inte ha fått vara med om man kört ett ”Final Three”-avgörande.

Märklig kovändning av World Athletics
En sak som förstärkte dramaturgin i både Rio och Doha var systemet med att startfältet efter tre omgångar sorterades om så att den som ledde fick köra sist, den som låg 2:a näst sist o s v. En regel som infördes redan 1998 och som innebär att ledaren alltid ges möjlighet att svara på alla utmaningar.
Det märkliga är därför att det nu meddelats att Diamond League fr o m 2022 i stället skall köra den rakt motsatta ordningen, d v s ledaren skall hela tiden hoppa/kasta först i omgångarna. I deras pressmeddelande sägs bl a ”För att bygga drama och extra spänning och underlätta grenlogistiken” och tävlingsregin skall de bästa tävla först och inte sist i ordningen”.

Hur kan detta skapa dramatik?
Dramaturgi/spänningsargumentet är svårt att alls begripa eftersom den självklara grundbulten är att få tävlingen att leva ända in i allra sista försöket. För tänk en kvinnlig trestegstävling med Rojas i total särklass (i somras vann hon OS med 66 cm och DL-finalen med 84 cm): Hur kul är det då att efter hennes sista visa 2:ans och 3:ans resp sista med fullt pådrag?

Svaret är grenlogistiken
Så förklaringen måste ligga i ”grenlogistiken” vilket förmodligen återspeglas i formuleringen att man räknar med bara ”2 minuters paus mellan slutet på 5:e omgången och starten på 6:e omgången”. Förutsättningen för att det skall kunna fungera är att de tre som skall köra sista omgången har fått någorlunda vila genom att ha hoppat/kastat tidigt i näst sista omgången. Men om det är någon som får på en träff i 5:e och klättrar från kanske 8:e till 2:a kan det bli tufft nog ändå. Särskilt om den som leder överlägset väljer att avstå sitt sista p g a skadekänning.
Men den jämfört med vanliga tävlingar spegelvända hopp/kastordningen är ändå främst ett problem för dramaturgin så den nyordningen är mest bara förvånande.

Den viktiga – och på alla sätt positiva – nyheten inför 2022 är att den idrottsligt djupt orättvisa ”Final Three avgör topp-3-placeringarna”-regeln nu strukits så att alla placeringar avgörs utifrån resp bästa resultat som gjorts i hela tävlingen.

/A. Lennart Julin

Läs även:
Revised Final 3 format approved for horizontal jumps and throws in 2022 season

BOK: SVERIGE-BÄSTA 2021

ÅRSBOKEN

FÖLJ FRIIDROTTAREN PÅ SOCIALA MEDIER

SENASTE ARTIKLARNA

NYHETSBREV

Nyhetsbrev

MEST LÄSTA

Nyhetsbrev

ARKIV

Svenska truppen