Det är fortfarande mycket träning i Robert Kronbergs vardag och han tävlar lite i tyngdlyftning. I somras gjorde han också några häcktävlingar och planen är att det ska bli fler lopp 2017. Foto: Deca Text&Bild

Svenske rekordhållaren Robert Kronberg har inte klippt sin sista häck

Han har varit i OS-, VM- och EM-final på 110 m häck, han är EM-medaljör på 60 m häck och representerade Sverige i 21 mästerskap under tretton säsonger 1997–2009. Robert Kronberg är en av Sveriges absolut bästa korta häcklöpare genom tiderna och avslutade elitkarriären 2011 då han vann sin trettonde SM-titel på 110 m häck (!). Efter det rörde han inte en häck på 4,5 år, tills i januari i år och det var ingen slump att det sammanföll med att han fyllde 40 den 15 augusti. 2016 resulterade i några tävlingar, svenskt M40-rekord och veteran-SM-guld i Söderhamn.
Han hade ett mål för satsningen men det gick inte riktigt som planerat. Därför är det en revanschsugen Robert som redan har siktet inställt på 2017.

Robert Kronberg slog igenom på allvar i Sydney-OS 2000 där han överraskande gick till final och blev åtta. Året efter var han fyra på inne-VM på 7.57 – bara 0.02 från medalj och 0.06 från guld – och femma på VM i Edmonton på 13.50.
Sedan följde en fantastisk karriär som innehöll bland annat tio mästerskap utomhus och elva inne samt elva finnkampssegrar. Sista mästerskapet blev inne-EM i Turin 2009.
– Jag kvalade in till två mästerskap till men kom aldrig till start. Fem dagar före Berlin-VM 2009 fick jag en liten sak i baksidan på låret och Barcelona-EM året efter avstod jag eftersom formen var för dålig, säger Robert.

Början till slutet 2011
Det blev få tävlingar 2010 och inför 2011 satte han upp tre mål.
– Att träna smartare, hitta glädjen i träningen och nå en gångbar internationell nivå. Skadorna hade börjat komma och det var inte lätt att undvika dem, säger Robert.
Han åkte på en liten skada i början på året men hittade tillbaka till tävlandet under sommaren även om han hade svårt att ta sig under 14 sekunder.
– Jag tävlade i Joensuu i Finland i slutet på juli och när jag kom i mål kom det över mig så tydligt, nu är det slut, detta är sista säsongen. Jag grät efteråt. Det fanns ingen toppfas i löpningen, ingenting jag kunde bygga upp till en nivå som jag tyckte var tillräckligt bra.

Seger i sista SM-loppet
SM i Gävle blev Roberts sista och före loppet tänkte han att ”blir jag sist så gör det ingenting”. Istället blev det en fight med regerande mästaren Philip Nossmy hela vägen vilket slutade med att Robert sänkte årsbästat med tre tiondelar till 13.87 och vann! Trettonde SM-guldet i sista mästerskapsstarten innebar att han stannade just bakom 1930- och 40-talsgiganten Håkan Lidman som har fjorton.
– Det var ändå skönt att jag själv fick ta beslutet att lägga av. Jag fick bland annat en stund med publiken på DN Galan och fick säga adjö till den internationella friidrotten, jag minns att bland annat Colin Jackson var där.
– Sedan blev jag utsparkad ur landslaget på Finnkampen i Helsingfors. Bara en sådan sak! Jag borde ha vunnit det loppet men gjorde ett litet misstag och blev tvåa.

Från häcklöpare till kronBee
Finnkampen 2011 blev avslutningen på elitsatsningen och Robert var helt klar över vad han skulle jobba med.
– Jag studerade rätt mycket de sista åtta åren av karriären och då handlade det huvudsakligen om beteendevetenskap. Tanken var att jobba med företagseffektivisering efter idrottskarriären men jag insåg ganska snabbt hur mycket jag älskar träning.
Så istället startade han kronBee (ja, det stavas med gement k och versalt B!) där fokus är träning, hälsa och friskvård.
– Jag jobbar mot företag med kortsiktiga och långsiktiga upplägg och det handlar huvudsakligen om träning, föreläsningar och workshops. Jag arbetar nästan enbart med motionärer och är även PT (Personal Trainer) men hjälper Ullevi-tränaren David Vendels långsprintgrupp med styrkeupplägget en dag i veckan.
Man förstår snabbt att Robert hittat rätt i yrkeslivet för det är med ett härligt engagemang han berättar om sin verksamhet i kronBee! Privat bor han alltjämt i Göteborg där han är sambo med Marika som han har en son med.

Fokus på tyngdlyftning
Övergången från en högpresterande, explosiv häcklöpare till en mer vardaglig tillvaro gick bra vilket inte är någon självklarhet för alla elitidrottare.
– Jag älskade livet som friidrottare – att trigga tävlingsnerven och att vinna och vara bäst. Det var härligt att tillsammans med min tränare Peter Fröberg hitta ett koncept som bar långt. Men när karriären tog slut förstod jag att jag successivt behövde bli mer och mer sansad och trappa ner tävlingsmänniskan i mig.
Den vägen gick, och går, via bland annat tyngdlyftning.
– Träning ger självförtroende och jag gillar verkligen att tävla och det gör jag med jämna mellanrum i Olympiska lyft. Jag har två lag-SM-guld med Mossebergs AK och har vunnit några veteran-SM i 85 kg-klassen, senaste i slutet på oktober i år.
– Men jag saknar inte den extremaste tävlingssituationen som jag befann mig i som häcklöpare eftersom den är så uttömmande fysiskt och psykiskt.
Efter karriären har Robert faktiskt förbättrat sina personliga rekord i både ryck och stöt.
– När jag satsade på häck gjorde jag 110 kg i ryck och 125 i stöt och efter 2011 har jag förbättrat mig till 112/137. Båda resultaten är från 2016 och målet är 115/140.

Ingen tanke på att springa häck som veteran …
Robert fyllde 35 år under sitt sista år som elitsatsande häcklöpare och gjorde även några starter på M35-häckarna som är 7 cm lägre (99,1 cm). Det resulterade i 13.38 vilket bara är 0.03 långsammare än hans svenska seniorrekord noterat på 106,7 cm-häckar 2001. Tiden placerar Robert som tvåa genom tiderna åldersklassen i Europa.
Europarekordet har Colin Jackson på 13.11 från 2002 medan världsrekordet tillhör 1996 års OS-vinnare Allen Johnson, USA, på 12.96, båda tiderna noterade med seniorhäckar. Roberts 13.38 med 1 m-häckarna kan jämföras med de 14.01 han gjorde som 18-åring 1994 då han senaste tävlade på de lägre häckarna.
Men någon fortsättning som motionärshäcklöpare blev det inte direkt efter avslutet 2011.
– Jag lämnade häcklöpningen helt. Men jag har hela tiden hållit mig i form och tränat en hel del annat. Ibland drog jag dock på mig spiksen och körde lite sprint bara för att det är så kul och jag var med och sprang stafett i veteran-SM med min klubb IF Kville vid några tillfällen.

… men så dök det upp en sak
Några tankar på att springa häck igen fanns inte men så fick Robert höra om en tävling. Veteran-VM skulle arrangeras i Perth, Australien, hösten 2016 och eftersom han skulle fylla 40 i augusti så låg tävlingen perfekt i tiden, han skulle vara yngst i klassen.
– I januari klippte jag min första häck på 4,5 år och visserligen fanns det inget tryck i benen men balansen över häckarna var kvar och framför allt var det kul! Jag tänkte att det var värt ett försök och att det kunde vara roligt att ta med familjen till Australien.
Under vintern och våren körde han ett kort häckpass ungefär var tionde dag.
– Jag testade 60 m häck på en egenkomponerad träning och gjorde 8.03. M40-världsrekordet är 7.85 och det bör jag kunna ta. Tyvärr skadade jag mig mitt i loppet men tog mig i mål ändå. Sedan blev det några tävlingar i somras.

Nordiskt rekord följt av ett bakslag
Robert gjorde 14.32 (nordiskt M40-rekord) och 14.25w och vann sedan veteran-SM i Söderhamn på mästerskapsrekordet 14.59.
– Före första loppet i somras tänkte jag att 13.90 borde jag kunna göra. Men jag konstaterar att även jag tillhör den ganska stora kategorin som tror att man är bättre än man är, säger Robert och skrattar!
– När man kommit upp lite i åren så är signalerna och återhämtningen lite sämre. Jag körde ett pass efter veteran-SM och visserligen var jag lite sliten men inte värre än att jag kunde träna. Men då åkte jag på en bristning i ena baksidan och den var rätt illa.
Han kunde inte springa och fick ställa in veteran-VM.
– Det läker långsamt men jag kan jogga och lyfta max. Jag ska läka ut den här skadan och sedan komma igång med häckträningen igen. För jag vill göra en liten veteransatsning nu när jag fyllt 40 och se hur fort det kan gå.
– Det var tråkigt att missa VM i Australien men kanske ställer jag upp på veteran-EM i Danmark 2017. Jag vill åtminstone göra under 14 sekunder nästa år.
Som jämförelse är M40-världsrekordet 13.73 noterat av amerikanen David Ashford 2003.

Med sikte på 2017
Finalen i M40 110 m häck i det pågående veteran-VM:et i Perth, Australien, äger rum imorgon lördag 5 november och det ska bli intressant att se vad som krävs för guld.
I söndags blev det också klart var veteran-VM 2020 arrangeras. Göteborg och Toronto var de två kandidaterna och sistnämnda ort vann med röstsiffrorna 68–57. Därmed är frågan om Robert kan tänka sig att hålla på med häck i fyra år till hypotetisk!
Klart är dock att vi få se honom springa häck 2017!
/Jonas Hedman

About Jonas Hedman

Jonas Hedman
Frilansskribent, redaktör, statistiker, grafiker och förläggare specialiserad på friidrott. Redaktör för årsboken FRIIDROTT och friidrottaren.com.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*