2026 var året Andreas Almgren gick från en halvanonym världsklasslöpare till den som all världens löparmedier och poddar slogs om att få intervjua. Detta tack vare två spektakulära mästerskapsguld inom bara 37 dagar, EM-guld på 10000m i augusti följt av VM-guld på halvmarathon i september.
Det intressanta var att de två triumferna egentligen inte hade mer gemensamt än just att loppen slutade med Andreas i topp. Redan grundförutsättningarna var fundamentalt olika. VM i stället för EM, väg i stället för arena och drygt 21 km i stället för knappa hälften. Fast den största skillnaden fanns ändå i hur färden till triumfen gestaltade sig.
I Birmingham hade Andreas tagit ledningen – och sedan aldrig släppt den – redan när fortfarande 88 procent av distansen återstod. I Köpenhamn däremot tog han inte kommandot förrän bara ca 6 promille (sisådär 135 meter) återstod av halvmarans totalt 21097.5 meter.
Men de två loppen hade faktiskt ändå en sak gemensamt och det var att båda präglades av taktiskt agerande där Andreas stod för den vinnande taktiken.
En bra taktiker upprepar sig inte
Men det kan väl inte stämma? Skrev inte jag själv efter Birmingham ett par artiklar just här på friidrottaren.com där Andreas offensiva satsning som målmedveten fartbestämmare de sista 22 varven hyllades som ett i ordets rätta bemärkelse ”taktiskt mästerverk”?
Kontrasten kunde ju inte vara större till hur Andreas agerade den här gången då han ”bara” hängde med fram till de allra sista tjugo sekundernas vinnande spurt.
Därför finns anledning att påminna om den definition av ett ”äkta taktiklopp” som presenterades i artikeln om EM-loppet:
Ett lopp där skeendet formas av en eller flera löpare som i förväg analyserat tänkbara scenarier och hur de passar den egna ”begåvningsprofilen”. Och som utifrån den analysen planerat sitt eget agerande i syfte att få skeendet att gynna de egna chanserna.
Taktik kan ha många olika ansikten
En beskrivning som – om man tänker efter – passar lika bra i Köpenhamn som den gjorde i Birmingham. För ”taktik” är INTE synonymt med ”alla följs åt i låg fart ända fram till en avgörande slutspurt” utan gäller varje lopp där löpare försöker styra/påverka skeendet på sätt som man bedömer gynnar den egna slutplaceringen.
Skillnaden mellan Birmingham och Köpenhamn var egentligen bara att det den här gången fanns fler deltagare som ”hade en plan” för sitt agerande. Och de planerna såg olika ut beroende på personlig dagsform, kännedom om motståndarnas styrkor och svagheter, väder och andra yttre betingelser.
Andreas visste utifrån sin träning att hans chanser skulle gynnas av ”bra fart” hela vägen. Men samtidigt skulle han få svårt att som vid EM på egen hand ”mala ned” allt motstånd. Anledningarna var flera.
Varför Andreas ändrade sin taktik
+ EM 10000m hade varit det övergripande säsongsmålet som styrt träningen fram till dess. Sedan hade det varit endast fem veckor för återhämtning och förberedelser för att springa dubbelt så långt på ett annat underlag. Utrymmet för mer halvmaraspecifik träning hade alltså varit ytterst begränsat.
+ Det var ett VM och inte EM vilket innebar ett betydligt bredare (142 anmälda från 61 länder mot 28 från 14 länder) och även tuffare (tredje bästa perset nu mot bästa perset på EM) motstånd.
+ Andreas själv hade faktiskt bara gjort två halvmaror tidigare – en i februari 2024 och en i oktober 2025 – så den personliga rutinen på distansen var blygsam jämfört med den på millopp.
+ Till det kom att tävlingsdagen kom att bjuda påtagligt blåsigt väder vilket också talade mot att ligga i fronten större delen av loppet.
Plan A och B och …
Så att då som i EM ta ett tidigt kommando i loppet hade varit en alltför riskabel taktik. Dessutom var startfältet så pass stort och starkt att det var sannolikt att det fanns fler som var intresserade av att se till att förflyttningsfarten blev hyggligt bra redan från start.
Säkert fanns en mental beredskap hos Andreas för att agera om det skulle behövas för att krympa tätklungan inför slutkilometerna till ett ensiffrigt antal. Alltså ungefär som att grundplanen för Birmingham var att ta kommandot halvvägs ifall farten då kändes väl måttlig. Nu visade det sig dock att han inte behövde ta ansvar för farten.
För redan efter en knapp kilometer tog USA:s Connor Mantz (som tränat med Andreas i Stockholm de sista dagarna före) ett initiativ som slog an en marschfart för under timmen i sluttid. Mantz blev dessutom avlöst redan efter knappt fyra kilometer av Kenyas Nicholas Kipkorir.
Vem är Nicholas Kipkorir?
Och det var inte vem som helst utan startfältets klara etta ”på pappret” (både årsbästa och personbästa) efter sina 58:08 från i mars i Lissabon. Dessutom hade han under de senaste åren visat en kapacitet som matchade Andreas Almgrens slående bra (Andreas resultat först):
Personliga rekord på kortare distanser: 3000m 7:26/7:31, 5000m 12:44/12:46, 10000m 26:52/26:50, 5 km väg 13:05/12:55, 10 km väg 26:45/26:51. Före VM nu hade de mötts fem gånger (på sträckor mellan 3000m och halvmarathon) och det var fördel Andreas med 3-2.
Kipkorir hade uppenbart planerat en egen taktik som skulle gynna honom utifrån att han hade dryga halvminuten i försprång till loppets näst bäste på såväl årsbästa som säsongsbästa. Kenyanens inställning framstod som närmast en kopia på Andreas inställning i Birmingham:
Den som ville slå honom skulle behöva jobba hårdare än någonsin för att kunna lyckas.
Kipkorir gjorde jobbet
Därför släppte Kipkorir aldrig rollen som fartbestämmare utan såg till att man stadigt låg på ett schema som pekade mot en sluttid runt 59 blankt. Och tätgruppen decimerades allteftersom:
Vid 5 km (13:57) var man drygt 50 stycken i en utdragen tätklunga, vid 10 km (13:56 på andra halvmilen) återstod bara 11 av dem och vid 15 km (13:54) var man nere på en kvartett: Kipkorir, Andreas, Ugandas Joshua Cheptegei (världsrekord på 5000m och 10000m) och Etiopiens Tadese Worku.
I det läget tycktes Kipkorir önska avlösning och försökte ett par gånger gå ut åt sidan för att släppa fram någon annan. Men det resulterade bara i sänkt fart och en stunds sicksack-löpning eftersom Andreas inte ville lämna sin i-ryggen-position och de andra två uppenbart hade jobbigt nog att bara hänga med.
Skruvade upp efter 15 km
Så för att inte spilla bort vad han redan åstadkommit med sin långvariga hårdkörning i täten valde Kipkorir att återgå till sin målmedvetna farthållning. Ja, han inte bara återställde farten utan skruvade även upp den. Worku gav sig ganska snabbt men inte Andreas och Cheptegei. Fast ugandiern tappade upprepade gånger en eller annan meter för att sedan ändå lyckas slita sig ikapp igen.
Vilket inte var så konstigt med tanke på den rejäla farthöjningen. Efter tre stycken halvmilar på 13:54-13:57 körde nämligen Kipkorir den fjärde på 13:33. Och just efter passeringen 20 km gav sig även Cheptegei samtidigt som Andreas gled upp vid Kipkorirs axel.
Där stannade Andreas eftersom kenyanen höjde tempot ytterligare några snäpp på det förrädiskt långa upploppet. Så det var alltså inte förrän knappt hundrafemtio av drygt tjugoentusen löpmeter återstod som Andreas gick till attack och tog initiativet i loppet. Och det med eftertryck. Han plockade fram sitt ”gamla 800m-steg” som fick Kipkorir att ge sig direkt.
Ett drama i tre akter
Så loppet kom att få tre distinkta faser:
+ Växel 1: Första 15 kilometerna gällde 2:47 per km.
+ Växel 2: Fjärde halvmilen var snittet ca 2:42.5.
+ Växel 3: Sista biten (1097.5 meter) höll toppduon 2:31-fart.
Att Andreas hade en vinnande taktik säger sig självt, men observera att det inte alls är samma sak som att övriga tre i toppkvartetten hade ”dålig” taktik. För hur skulle de ha burit sig åt för att få bättre placeringar?
I allt prat om taktik får man nämligen aldrig glömma att den absolut viktigaste faktorn är den fysiska kapaciteten och uppenbart var Andreas den klart bäste i det avseendet den här dagen. Han följde ju Kipkorirs mästerskapsrekordfart utan synbara besvär och plockade sedan fram en särklassig spurtväxel.
Även Kipkorir hade rätt taktik
Tvåan Kipkorir gjorde faktiskt sin bästa halvmara någonsin. Bara 5 sekunder från sitt personliga rekord fast han hade gjort det stora jobbet i täten en dag när det blåste kännbar motvind på stora delar av banan. Hur skulle han ha gjort i stället för att komma före Andreas i mål? Nu slog han ju alla utom en vilket inte hade varit självklart vid en klungspurt.
Vad gäller trean Cheptegei och fyran Worku satte båda två nya personliga rekord tack vare att de lyckades hänga med i Kipkorirs tempo längst av övriga. Så vad skulle de ha kunnat göra annorlunda? De hade uppenbart inte fysisk kapacitet att sätta prägel på tätskeendet eftersom de blev frånsprungna av toppduon.
Så även om de fyra topplöparna hade mycket varierande taktiker – Andreas att skugga ledaren och avgöra i spurten, Kipkorir att mala ned motståndet med hög fart hela vägen och Cheptegei och Worku att hänga med så länge som möjligt – blev utfallet (= placeringen) alltså optimal för allihop. Det kan tyckas som en paradox att hela topp-4 ”gjorde rätt” samtidigt – men så var det faktiskt.
För taktik syftar till att optimera den egna placeringen. Vilket för de allra flesta rent realistiskt INTE handlar om att ta guld utan om att placera sig så högt som möjligt.
Undvek ”Trångt lotteri”
Något som däremot sällan eller aldrig är sant i ett lågfartslopp med spurtavgörande. Där är det nämligen oftast bara vinnaren som efteråt saknar anledning att gräma sig över att medaljstriden blev ett ”trångt lotteri” därför att även löpare med lägre ”absolut” kapacitet getts möjlighet att blanda sig i.
Det brukar ibland sägas om lågfartslopp att ”alla” tror att de har den bästa spurten. Men egentligen är det precis tvärtom. Just därför att man inte riktigt tror på sin egen spurtförmåga upplever man sig behöva spara maximalt med kraft till avgörandet. Konsekvensen att alla andra i ett sådant scenario också kommer till spurten precis lika utvilade verkar man inte inse.
/A. Lennart Julin
Andreas Almgrens biografi på friidrottsstatistik.se
Läs mer:
• VM-guld och krossat Europarekord för Andreas Almgren
• Almgrens mästerverk på 10 000 m i Birmingham
• Almgrens mästerverk 2: ”Taktiklopp med stort T”
• Bragdlopp av Almgren – överlägset guld på 10 000 m
