I sin fjärde och sista eftertanke om Friidrotts-SM i Karlstad/Kil uppmärksammar A. Lennart Julin det faktum att SM gick i Karlstad också ett halvsekel sedan. Hur mycket bättre är årets SM-resultat i Karlstad kontra 1975 års SM-resultat i samma stad?
Den 8-10 augusti 1975 gick Friidrotts-SM i Karlstad, så årets upplaga var nästan på dagen ett halvsekels jubileum. 1975 års tävling är – av oss som var på plats – nog mest ihågkommen för den extrema värmen. Solen gassade från en klarblå himmel och dagstemperaturen låg stadigt ett par-tre grader över 30-strecket och nattemperaturen gick aldrig under 20.
Hur var då den idrottsliga nivån då för 50 år sedan på Tingvalla jämfört med den nu senast på Sola Arena? Hur hade t ex segerresultaten då 1975 hävdat sig nu 2025? Fanns det rentav någon mästare från 1975 vars segerresultat då räckt till medalj även ett halvt sekel senare?
Stanna gärna upp en stund nu för att fundera på det. Vi talar alltså om ett halvt sekel – som motsvarar ca 45 % av den moderna friidrottens historia (Internationella Friidrottsförbundet bildades 1912) och vi vet ju hur snabb resultatutvecklingen alltid varit.
28 grenar samma då som nu
Det är 17 manliga och 11 kvinnliga grenar som genomfördes på båda mästerskapen så att direkta resultatjämförelser är möjliga. För det var ju allvädersbanor och eltidtagning på Tingvalla 1975 precis som på Sola Arena 2025.
Väder och vind var förstås inte identiska vilket har en viss påverkan på resultatnivån men ingenting ”brutalt” (typ skyfall, stormvindar) – även om hettan 1975 förstås något hämmade långdistans och gynnade sprint/häck.
Grenarna som inte kan jämföras rakt av är spjut för båda könen (där redskapen gjordes om på 80- resp 90-talet) plus 5000m, 10000m, 3000m hinder, stav, tresteg och slägga som alla infördes på kvinnliga mästerskapsprogrammet efter 1975.
Så här ser en jämförande sammanställning av de kvinnliga medaljörerna och deras resultat vid Friidrotts-SM i Karlstad 1975 och 2025 ut:
Sammanställningen bekräftar den förmodade bilden: Resultaten 2025 är rakt igenom klart bättre än 1975. Endast ett vinnarresultatet från för 50 år sedan skulle ha räckt till medalj nu: Linda Haglunds 11.57 på 100m som hade gett brons.
I övrigt hade det som bäst blivit tre 4:e platser (Lotta Malmström på 400m och 400m häck samt Carina Andersson i höjd) och två 7:e (Inger Knutsson på 1500m och Ingrid Wehmonen [Miller] i kula). Extremt stora nivålyft ser man i framförallt längd (3:an nu 54 cm bättre än 1:an då), kula (3.15 m) och diskus (10.08 m).
Motsvarande jämförande resultattabell för män:
Redan ett första hastigt ögnande avslöjar en helt annan bild än den för kvinnorna: Visst är 2025 bättre men det är långtifrån samma utklassning:
I stället för en endaste medalj (Linda Haglund på 100m) skulle ju de manliga vinnarna 1975 med sina resultat faktiskt ha tagit två guld, sex silver och sju brons femtio år senare! Bara på 1500m (5:a) och 10000m (7:a) hade man missat medalj.
Och det finns t o m grenar där det i stället är 1975 som dominerar: På 400m hade man tagit alla tre medaljerna (d v s 3:an då var snabbare än 1:an nu) och på 400m häck hade 5:an då tagit silver nu.
Vad har hänt med ”utvecklingen”?
Men hur var detta möjligt? Gick man ytterligare 50 år bakåt i tiden och jämförde 1925 med 1975 var det ju skillnad som på natt och dag: 1975 krossade i alla grenar. Varför var det inte samma inbördes förhållande mellan 1975 och 2025? ”Utvecklingen” hade vi fått lära oss var ju en evig naturkraft som bara maler på för evigt.
En förklaring skulle kunna vara att mitten på 70-talet hade varit en exceptionell guldålder för svensk manlig friidrotts toppbredd. Var det så? Visst hade vi flera stjärnor – framförallt Anders Gärderud, Kjell Isaksson och Ricky Bruch som alla tre satte världsrekord på 70-talet – men någon guldålder – som den vi upplevde i början på 00-talet – kan man knappast tala om.
Den alternativa förklaringen är att svensk friidrott just nu befinner sig i en svacka – en ”antiguldålder”. Men det är ju omöjligt att förena med att Sverige den här sommaren tagit en suverän dubbelseger i Finnkampen, kommit 9:a i Lag-EM och kvalificerat en ovanligt stor trupp till stundande VM.
Då återstår bara ett förklaringsalternativ och det är att årets SM saknade en ovanligt stor andel av den aktuella manliga eliten. Något som dock inte heller det stämmer med verkligheten: Med tanke på att årets SM låg sista helgen av kvalperioden för VM fanns – vid sidan av själva mästerskapsmedaljerna – ju ett starkt extra incitament för att delta och prestera.
Det var inte alls så mycket sämre förr
Lösningen på detta dilemma är att själva utgångspunkten är fel, d v s det finns inte någon obeveklig ”utveckling” som fortsatt att stadigt höja resultatnivåerna i alla grenar. Topprestationer gjorda för ett halvt sekel sedan är inte från någon slags stenålder utan fortfarande riktigt gångbara.
En väldigt tydlig illustration ger Anders Gärderuds hindervärldsrekord 8:08.02 från OS 1976. Den tiden hade under de senaste tio åren (2015-2024) gett i snitt placering 5,7 på VÄRLDSårsbästa. Och Anders tid hade – faktiskt på hundradelen – 48 år senare gett 5:e platsen vid Paris-OS 2024.
Men varför har det då samtidigt hänt så mycket mer på den kvinnliga sidan? Jo, därför att den kvinnliga friidrotten på 1970-talet fortfarande befann sig i en utvecklingsfas därför att antalet tjejer som ”satsade” seriöst och långsiktigt på en seniorkarriär fortfarande var ganska lågt.
Vad kan man då dra för lärdom av den här lilla stickprovsanalysen? Jo, att inte tro att att femtio år bakåt i tiden från nu faktiskt skulle innebära ett steg tillbaka till någon slags ”stenålder” vad gäller de resultat som den svenska friidrottseliten var kapabel till. Alltså som det varit om vi 1975 hade gjort en motsvarande jämförelse femtio år bakåt i tiden.
Men de nya skorna då?
D v s den famösa ”utvecklingen” – återspeglad i generella resultatförbättringar – driven av hela tiden nya material, modernare teknologi, smartare träningsmetoder, bättre kost, skickligare talangidentifikation o s v har sedan 1970-talet bromsat in så kraftigt att den nu är nere på en nivå som nog bäst betecknas som ”nära marginell”.
Det stora undantaget i modern tid är de nya skorna som under de allra senaste åren direkt och indirekt kommit att revolutionera framförallt medel/långdistans. Fast den utvecklingen har faktiskt sin grund i att Internationella Friidrottsförbundet ”World Athletics” – medvetet eller omedvetet – liberaliserade sina skoregler på ett sätt som plötsligt möjliggjorde innovationer i konstruktionen som tidigare var uttryckligen förbjudna.
Något som utlöst den nu pågående intensiva ”kapprustningen” mellan de olika skotillverkarna.
Men ”skorevolutionen” och dess effekter är ämnet för en helt annan artikel än den här som ju handlade om att jämföra två SM i Karlstad med femtio års mellanrum.
/A. Lennart Julin
Resultatlistan SM i Karlstad 2025
Läs mer:
• Eftertanke SM 3: Rykande snabba avslutningar av Andreas, Vera och Samuel
• Eftertankar SM 2: Doldisarna Gena Löfstrand och Nellie Wartanian
• Eftertankar SM 1: Hur bra var toppbredden på Friidrotts-SM i Karlstad?
• ”En sund själ i en sund kropp”
• Historien upprepar sig – sådan mor sådan dotter
