13.05 lyder det nya personliga rekordet på. Foto: Deca Text&Bild

Vilket lyft för Aina Griksaite – pers med nära metern och SM-medalj!

Första SM-medaljen är alltid speciell, inte minst när den kommer oväntat och det gäller i högsta grad Spårvägens trestegshoppare Aina Griksaite, 22, som denna vinter förbättrat sitt personliga rekord med hela 87 centimeter. På ISM i Växjö tog hon silver och överträffade för första gången drömtretton med 13.05.

– Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle bli ett sånt lyft! Jag är verkligen jätteförvånad! säger Aina som började träna friidrott som 13-åring och satsat på tresteg sedan 2010.
När vintern började var hennes personliga rekordet 11.99 inomhus och 12.18 ute från 2014. I första tävlingen gjorde hon 12.44 och en vecka senare 12.48 innan det var dags för Raka Spåret i Sätra den 4 februari.
– Första hoppet kändes så lätt så jag trodde inte att det var så långt. Jag sa till min tränare Lech Nikitin att ”det där var bara ett säkerhetshopp”. Sen sa funktionären 12.85 och jag tänkte att jag hörde fel.
Men det var verkligen 12.85 och sedan ökade hon till 12.87 och slog Sverige-ettan Rebecka Abrahamsson från FIF Gnistan i Blekinge på bättre andrahopp.
– Jag har fortfarande svårt att tro att jag hoppade 12.87! Det gick så lätt men det är väl så det ska kännas när man hoppar. Det var första gången jag kände det, säger Aina.

Dubbla pers i Växjö
Tre veckor senare var det dags för inne-SM i Växjö och hon uttryckte en försiktig förhoppning om medalj. Efter ett knappt övertramp i första följde 12.78 följt av 12.64 och då var hon trea bakom Rebecka och Gefles Madeline Nilsson. Men 12.91 i fjärde innebar silverplats och så kom dröm-13 i näst sista – 13.05!
– Det är lite overklighetskänsla! Har jag hoppat 13 meter!?!

Studerar till civilingenjör
Aina är äldst av fem syskon och började med friidrott som 13-åring i Österhaninge IF. Hon var sedan i Hellas några år innan hon och tränaren Jonas Malm gick till Spårvägen 2010 och 2012 bytte hon till Lech Nikitin. Hon har silver och brons från junior-SM men låg på en nivå kring, och oftast under, tolv meter under flera år och det var inget som pekade på att lyftet skulle komma.
Aina läser till civilingenjör på KTH där hon går tredje året av fem på Design- och produktframtagning. I höstas fick hon möjlighet att bli utbytesstudent en termin i Litauens huvudstad Vilnius.
– Mina föräldrar kommer från Litauen men jag är född i Sverige så jag kan språket även om utbildningen var på engelska, säger Aina.
Planen var att försöka hålla igång träningen själv men det blev mycket bättre än så.
– Min pappa hjälpte mig att komma i kontakt med tränaren Andrej Tolstik som kommer från Lettland men bor i Litauen. Han tränar grupp på fem hoppare – två killar och tre tjejer – som jag kom med i och det fungerade jättebra. Diana Daganjova hoppade 13.27 i februari och längdtjejen har ett pers på 6.09 medan killarna är på lite lägre nivå.

Fokus på teknik
Träningen och allt runt i kring fungerade över förväntan.
– Jag har fått en väldigt bra grund tack vare min tränare Lech Nikitin här i Sverige och utan honom hade jag aldrig kommit så här långt. I Litauen lade Andrej mycket tid på tekniken och vi har verkligen jobbat med små detaljer vilket jag tror har betytt mycket. Fotisättningarna är en detalj som vi fokuserat på för att få en bra helhet i hoppningen, säger Aina.
Att allt runt i kring fungerade bra var också en viktig faktor.
– Skolan var flexibel och jag var ledig några dagar i veckan, jag hade tillgång till bil och det var korta avstånd. Det gjorde att jag en period även tränade på morgonen.
Hon körde fem pass i veckan men längden på dem var något annat än tidigare.
– Vi körde upp till 2,5-timmespass men det fungerade bra eftersom jag fick återhämtningen, jag kom hem så snabbt och kunde vila. Hemma i Haninge har jag en timme till KTH, sedan en timme till träningen och så en timme hem igen med buss och tunnelbana.

Fått rätsida på kroppen
Aina har inte tävlat så mycket de senaste åren på grund av skadekänningar men nu är hon hel.
– Jag har haft ont i ryggen och lite i foten, så jag har inte kunna tävla så mycket som jag velat. I våras gjorde jag en magnetröntgen som inte visade något, de trodde att jag bara var svag. I höstas blev det mer styrketräning så det har nog gjort en del. I vinter har jag inte haft ont alls, säger Aina.
– När det gäller foten så är det inte upphoppsfoten utan den vänstra, som jag gör uthoppet i gropen med, som skapat problem men den har inte heller stört mig i vinter.

Aktuell för Nordenkampen
Med 12.87 i början på januari var Aina högaktuell för landskampen mot Finland, Norge och Danmark/Island helgen efter. Men eftersom hon inte är svensk medborgare så fick hon inte vara med.
– Det blev ett missförstånd där eftersom man tidigare kunde tävla för landslaget i nordiska sammanhang även om man inte var svensk medborgare.
– Jag har funderat på att ansöka om svenskt medborgarskap men ännu inte bestämt mig. Det är inget som påverkat mitt liv förrän nu. Jag kan inte få dubbelt medborgarskap eftersom Litauen inte tillåter det.
Aina står verkligen med båda fötterna på jorden och tar framgången med ro. Hon har hållit på med friidrott länge men utan egentliga framgångar. Förrän nu.
– Visst är det kul att det lyft! Jag får se om det blir en större satsning nu, jag kanske går ner på halvfart eller deltid för att satsa mer på friidrotten, avslutar Aina.
/Jonas Hedman

About Jonas Hedman

Jonas Hedman
Frilansskribent, redaktör, statistiker, grafiker och förläggare specialiserad på friidrott. Redaktör för årsboken FRIIDROTT och friidrottaren.com.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*