Sanna och Finlands Manuela Bosco i en landskamp förra årtusendet. Foto: Deca Text&bild

Sista tävlingen är alltid speciell – en reflexion över Susanna Kallurs karriär

Det var flera som gjorde landslagsdebut i inomhuslandskampen i Malmö i februari 1998. Linda Fernström, Niklas Sjöstrand och Susanna Kallur var tre av dem. Sistnämnda tjej gör i morgon fredag sitt sista blågula framträdande nu 19 år senare och här skriver förre landslagssprintern Niklas Sjöstrand om det speciella när allt tar slut.

Peking 2008. Jag skulle ta en personlig revansch på misslyckandet kring OS i Aten fyra år tidigare. Då satt jag hemma i Sverige och såg två svenska OS-guld i friidrott på TV med vetskapen om att jag haft både flyg, boende och biljett till arenan klart men inte kommit iväg. Men Peking kom jag till och det var en upplevelse.

Holm skulle försvara OS-guldet
Stefan Holm kom till Peking med en inte orimlig förhoppning om att försvara sitt guld från Aten. Hade han lyckats kunde det slutat med att han kastat upp ribban på läktaren och sen aldrig mer hoppat höjd. I alla fall var det ett scenario han nämnde, sannolikt halvt på skämt och halvt på allvar, men det hade jag inte velat missa. Det är något särskilt med att se någon göra något för sista gången.

Landskampen i Malmö 1998
22 år gammal gjorde jag min första friidrottslandskamp på seniornivå i en inomhuslandskamp mot Finland och Baltikum. Fantastisk upplevelse och eftersom jag bara friidrottat i tre år kändes det ganska surrealistiskt. En annan som gjorde debut i samma landskamp som 17-åring efter att ha hållit på ännu kortare var Sanna Kallur. Vet inte om hon tyckte att det var lika surrealistiskt som jag men om hon gjorde det så hade hon många landskamper framför sig och möjlighet att vänja sig vid känslan.
För egen del blev det två ytterligare landskamper efter Malmö och som kuriosa kan jag nämna att den sista var året efter på arenan där världens bästa skidåkare för tillfället gör upp om VM-medaljer, nämligen i Lahtis.

Det fantastiska loppet i Göteborg 2006
Jag har sen länge givit upp mitt eget friidrottande men sitter självklart på läktaren när EM avgörs på Ullevi. Sanna Kallur infriar de högt ställda förväntningarna och tar ett EM-guld.
Tillbaka till Peking 2008. Stefan försvarade inte sitt guld. Det blev inte hans sista tävling. Istället fick jag åka till Stuttgart några veckor senare. Det är ju som sagt något speciellt med att på plats se någon göra något för sista gången. Sanna Kallur kom till Peking med en lite stökig säsong bakom sig som jag minns det. Världsrekord på 60 m häck under inomhussäsongen men sen en del skadeproblem. Det började bra med ett fint försökslopp och man kände av förväntningarna i svenskkolonin uppe på tredje etage i Fågelboet.
EM-guldet 2006 följdes upp med ett VM året efter som var värt mer än den fjärdeplats det blev. Så att förmågan att pricka formen vid rätt tillfälle fanns ju definitivt.

Fallet i Peking 2008
Men ett fall på första häcken i semifinalen grusade förhoppningarna om en medalj. Inte kunde vi svenskar som med tomma blickar eller ansiktet i händerna ana vad som skulle hända sen. Det vi bevittnade var slutet på en OS-satsning men början på en av de mest imponerande idrottsprestationerna av en svensk genom tiderna i min mening.

En kärlek till idrotten som sällan skådats
År efter år av skador, operationer, framsteg och bakslag. Men en oförtruten kamp. En kärlek till sin idrott som sällan skådats, en målmedvetenhet av en annan värld. Folk kallade henne tokig men hon gav aldrig upp, hon ville själv bestämma när det var dags att sluta. En skada skulle inte få bestämma det åt henne.
Alternativ innovativ träning visades gång efter annan upp i Sportnytt. Folk fortsatte kalla henne tokig. Men ingen kan ha varit oberörd, de som inte tyckte att hon var tokig tyckte att hon var en hjälte och kanske lite tokig också men på ett bra sätt.

Belgrad i mars 2017
Det beslutades redan i höstas att jag skulle åka på en jobbresa till Belgrad under 2017. När jag insåg att inomhus-EM skulle gå i staden så såg jag till att boka den veckan. Resa och boende ordnades och jag såg till att köpa friidrottsbiljetter.
Två dagar innan jag reste meddelade Sanna Kallur att EM i Kombank Arena blir hennes sista tävling. Nitton år efter landslagsdebuten och nio efter skadeproblemen startade är det dags.
Jag hoppas att hon får ett avslut hon känner sig nöjd med. Kan inte komma på någon jag mer unnar det, den kampen hon fört är imponerande och inspirerande. Själv är jag bara oerhört nöjd att vara på plats på fredag för att se det.
Det är nåt särskilt med att se någon göra något för sista gången.
/Niklas Sjöstrand

Läs även:
En fantastisk karriär når sitt slut på fredag
Två lysande friidrottare tar farväl i Belgrad

About Jonas Hedman

Jonas Hedman
Frilansskribent, redaktör, statistiker, grafiker och förläggare specialiserad på friidrott. Redaktör för årsboken FRIIDROTT och friidrottaren.com.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*