Det genomfördes ett officiellt friidrotts-VM lördagen den 18 februari. Frågan är dock hur många i friidrottsvärlden som var medvetna om det. A. Lennart Julin analyserar framtidsutsikterna för en 50-årig institution som får allt svårare att hävda sig i det digra utbudet av tävlingar.
Det handlade ändå inte om något nytt evenemang utan om ett VM som faktiskt funnits längre än såväl stora VM (premiär 1983), som inne-VM (1987) och som junior-VM (1986): Nämligen terräng-VM (premiär 1973).
Det var alltså för precis 50 år sedan som Internationella Friidrottsförbundet anordnade historiens allra första officiella terräng-VM. Men det var egentligen inget nytt påfund då utan handlade om att ta över från en inofficiell föregångare med rötter ända tillbaka till sekelskiftesåren ca 70 år tidigare.
För redan då hade terrängsäsongen under vintermånaderna varit en stark institution på de brittiska öarna och den hade sedan spridit sig först till angränsade delar av kontinenten (Frankrike och Belgien) och därefter ned till Medelhavsområdet.
”Mästarnas mästare”
Det nya VM:et blev också snabbt populärt och växte stadigt och fick en slags ”Mästarnas mästare”-status i löpningsvärlden genom att löpare som under sommarhalvåret var utspridda på sträckor från 1500m till maraton samlades i ett och samma lopp.
De första åren dominerade Europa men 1980 blev USA:s Craig Virgin första icke-europé att vinna manliga klassen. Och redan ett år senare kom första förvarningen om framtiden: Etiopien och Kenya debuterade och Etiopien chockade etablissemanget direkt:
Mohamed Kedir tog individuella silvret bakom Virgin och Etiopien vann den extremt prestigeladdade lagtävlingen där varje land fick räkna sina 6 bästa löpare i mål. Detta trots att hela laget räknat fel på varven och spurtat ett varv för tidigt och sedan tvingats starta om fysiskt och psykiskt.
Östafrikanska mästerskapen?
Kenya var inte alls lika starkt representerade då men man blev ändå trea i lag med sin bäste man som 22:a individuellt. Det skulle dock snart bli mycket bättre och faktum är att från och med debuten 1981 lade Etiopien (10 st) och Kenya (24 st) beslag på samtliga manliga lagtitlar fram till och med 2017.
Och dominansen spred sig snabbt till övriga klasser (kvinnor plus juniorer av båda könen) och Världsmästerskapet kom redan på 1990-talet att i praktiken bli vad gäller toppstriderna ”Östafrikanska mästerskapen”.
Försökt bredda tävlingen
Internationella Friidrottsförbundet har sedan prövat olika nya grepp för att bredda tävlingen. Under några år körde man även korta banor för seniorerna och man har senare infört en stafett med kortare sträckor. I båda fallen för att försöka locka tillbaka medeldistansarna.
Men det allmänna intresset har ändå inte velat lyfta och man fann sig t o m få problem med att hitta hugade arrangörer. Så sedan 2011 har VM bara körts vartannat år (2021 dessutom helt inställt p g a pandemin).
Tillbaka till framtiden
2019 satsade man på en nystart på temat ”Tillbaka till rötterna”. Problemet med nostalgigreppet var dock att rötterna man hänvisade till var så djupa att den som inte varit med före 1980-talet aldrig hade upplevt eller ens hört talas om dem.
Nostalgikerna drömde sig tillbaka till mördarbackar, lervälling, oplöjda åkrar och gärdsgårdar och till VM-banan i mars 2019 i Aarhus letade man upp extra branta backar och byggde lerpölar som inte naturen själv tillhandahöll. Det kändes som att avsikten var att skapa en slags äventyrsbana modell ”Tjurruset light”.
Problemet var bara att det inte alls lockade målgruppen ”dagens elitlöpargeneration”. Den snarare skrämdes av skaderisken under en period av året då man primärt behövde få in mycket träning inför sommaren. För terräng-VM:s egenvärde är inte i närheten av de som gäller för mästerskapen på arena eller på väg.
Tävlingskalendern inte som förr
Sedan måste man också vara medveten om att terrängsäsongen under vintern i Europa inte längre är var den var för 40-50 år sedan. Topplöparna nöjer sig med att springa ett par-tre lopp som ett inslag i träningen och då är man inte intresserad av något slags riskfyllt äventyrslopp.
Det som dessutom finns nu men som inte existerade då ute på kontinenten är ett omfattade utbud av halvlånga (mest 10 km) landsvägslopp som går på löpvänligt underlag i ”tättbebyggt samhälle” och som därtill oftast erbjuder prispengar.
Så ”marknadskrafterna” talar inte för att terränglöpning någonsin kommer att återvinna sin tidigare status. Och frågan är hur framtiden egentligen ser ut för branschens flaggskepp terräng-VM.
Alla var inte där
Efter tre års paus var det alltså dags igen förra helgen då tävlingen genomfördes i Bathurst i Australien. Visst bjöds det på såväl prestationer av högsta klass som idrottslig dramatik – men hur många i friidrottsvärlden var det som brydde sig? Eller ens märkte att tävlingen genomfördes?
Med en tävlingsplats som var långt bort för nästan alla och med en tävlingstidpunkt som sammanföll med inomhussäsongen som gick på högvarv och ett antal vassa väglopp (där det jagades mästerskapskvaltider) blev det nog historiens mest osynliga terräng-VM.
Endast fem europanationer
Inte minst här i Europa där av 50 nationer bara en tiondel – d v s fem – ens hade skickat deltagare. Vid sidan av hygglig representation från Spanien och Storbritannien (dock bara en manlig seniorbritt) deltog endast ströindivider från Estland, Lettland och Danmark. D v s nationer som Frankrike, Italien, Irland, Tyskland, Polen, Belgien, Nederländerna med fkera avstod helt.
Det enda som höll uppe antalet deltagarnationer någorlunda var att Oceanien bidrog med inte bara värdnationen och Nya Zeeland utan även Papua Nya Guinea, Fiji, Guam, Nordmarianerna, Kiribati, Marshallöarna, Solomonöarna, Franska Polynesien, Cooköarna och Norfolköarna.
Förkrossande östafrikansk dominans
Men de påverkade ju inte på något sätt toppskeendena som i stället ännu en gång helt dominerades av Kenya, Etiopien och Uganda. Av topp-15 stod dessa tre länder nämligen för 14 bland männen, 14 bland kvinnorna, 15 i P19 och 12 i F19.
Enda ”missarna” var manliga 8:an från Burundi, kvinnliga 14:e från Japan samt nr 10, 12, och 13 i F19 från USA. D v s Kenya, Etiopien och Uganda missade bara en poängplats (topp-8) och stod för över 90% av alla som kom topp-16.
Etiopien fick t o m in samtliga sina totalt 23 startande på topp-15 i sina resp klasser och motsvarande siffror för Kenya var 20 av 22 och för Uganda 12 av 19.
Hur kan några få länder vara så förkrossande dominanta i toppen på ett VM? Förklaringen ligger i lagtävlingen som ger varje land rätt att starta med upp till sex deltagare i varje lopp. Jämför man med arena-VM så är ju taket för antal deltagare per nation och gren där hälften så högt, d v s tre.
Lagtävlingen attraherar – och avskräcker
Hade den regeln gällt nu på terräng-VM hade P19-killarna från USA, Australien och Storbritannien som nu var 17-18-19 i resultatlistan istället fått placeringarna 10-11-12. Något som psykologiskt hade gett en helt annan känsla av att ”vara med i räjset”.
Nästa terräng-VM skall gå redan nästa år – i mitten av februari 2024 (alltså återigen mitt under innesäsongen som då dessutom kulminerar i ett VM) – vid den adriatiska kusten i Kroatien. Då lär det europeiska deltagandet bli betydligt mer omfattande, och det oceaniska motsvarande krympt, jämfört med 2023.
Kommer terräng-VM att överleva?
Men frågan kvarstår vad gäller tävlingens framtid på lång sikt: Finns det något utrymme i det moderna tävlingsutbudet för ett VM i terräng som verkligen attraherar all världens topplöpare?
Vill man locka fler länder och aktiva att bry sig är frågan om man kan ha kvar en lagtävling i dagens format där toppnationerna får starta med sex deltagare i alla lopp.
Men samtidigt: Lagtävlingen har från första början varit själva kärnan i terräng-VM så skulle man ta bort den skulle en del av ”själen” gå förlorad.
Så frågan är om den ekvationen har någon lösning.
/A. Lennart Julin
Läs mer om terräng-VM i Bathurst, AUS, 18/2 2023
Resultaten
Terräng-VM 50 år – bibeln på 690 sidor
Läs mer av A. Lennart Julin:
• Så blev Emil och Viktor våra färskaste drömmilare
• Hur sätter man svenska juniorrekord?
• Ännu ett starkt svenskt år på klassisk världsranking
