Finnkampen på Stockholms Stadion den 22-24 augusti blev en svensk succé och bakom de stora svenska segrarna i manliga och kvinnliga matchen fanns specifika grenar som stack ut. En sådan var manliga 4×100 m där den blågula kvartetten vann på finnkampsrekordet 39.07. Men hur bra är egentligen tiden? A. Lennart Julin sätter prestationen i perspektiv.
Finnkampen 100-årsjubilerade med en minnesvärd augustihelg med klara svenska segrar i båda seniormatcherna: 51 poäng plus för männen och 31 poäng plus för kvinnorna. När det handlar om den typen av överlägsenhet skapas tyvärr inga speciella ”hjältar” som hyllas extra för att där och då ha överträffat sig själva och därmed kommit att spela avgörande roller.
Men det betyder inte att det saknades enskilda prestationer i de svenska lagen som hade den där extra dimensionen av ”mycket bättre än förväntat”. Ett lysande sådant exempel är det manliga laget på 4x100m – Filip Olsson, Zion Eriksson, Linus Pihl och Jean-Christian Zirignon – som dominerade sin gren och vann på 39.07.
Bästa på 28 år
Visst uppmärksammades det som nytt finnkampsrekord – men det var faktiskt mycket mer än så. För trots allt annat än sprintvänligt väder denna stadionkväll gjordes den allra bästa svenska tiden på distansen på denna sida millennieskiftet.
För det var vid VM i Aten 1997 som ett svenskt lag senast sprang snabbare. Faktum är att bara en av lagmedlemmarna – Jean-Christian – var ens född då. Det finns alltså anledning att sätta in dessa 39.07 i ett större svenskt sprinthistoriskt sammanhang. I tabellen nedan presenteras de 32 snabbaste svenska 4x100m-loppen genom tiderna:
+ Totalt 32 tider där Finnkampsloppet som synes går in på plats nr 10.
+ Alla de nio tider som är snabbare än 39.07 har noterats på OS (3 st), VM (5 st) eller EM (1 st).
Stora svängningar
Det som verkligen sticker ut är dock hur listan domineras av tider från mitten av 1990-talet: 18 av 32 tider är gjorda åren 1993-1996 och 4 till 1997-1999. Tittar man litet närmare kan man – om än på en något lägre nivå – urskilja ytterligare en bra period: Övriga 9 tider är nämligen daterade 2013-2016.
Men faktum är alltså att listan helt saknar tider från 2000-2012 liksom från 2017-2024. D v s nästan två tredjedelar av åren sedan 1993 är INTE alls representerade i sammanställningen. Det säger mycket om hur anmärkningsvärd prestationen nu i Finnkampen var.
Men det finns mer intressant att läsa ut ur genom-tiderna-sammanställningen. Det gäller t ex värdet av en ”kärna” på ett par-tre nyckelpersoner:
Hedner kung av andra kurvan
”Guldåldern” på 1990-talet levererade alltså 22 av 32 tider och några namn sticker verkligen ut i laguppställningarna: Lars Hedner ingick i laget 17 av 22 gånger (alltid på sträcka 3) och Peter Karlsson 16 av 22 (11 på startsträckan, 5 på slutsträckan).
Lars och Peter tillsammans med Torbjörn Eriksson (12, faktiskt haft alla sträckor minst en gång), Matias Ghansah (11, alltid sträcka 2) och Torbjörn Mårtensson (9, oftast sträcka 2) – alltså fem personer – står faktiskt för snudd på tre fjärdedelar av de totalt 4 x 22 = 88 sträckinsatserna.
I de nio tiderna från ”silveråldern” på 2010-talet hette dominanterna Tom Kling Baptiste (7 starter), Alexander Brorsson (6), Johan Wissman (4) Stefan Tärnhuvud (4) och Nil de Oliveira (3). Den kvintetten ansvarade för två tredjedelar av de 36 sträckorna under denna epok.
Växlingarna både risk och möjlighet
Kort stafett är speciell därför att de fyra löparnas individuella snabbhet måste kompletteras med ”flyt i växlingarna” för att det skall bli ett riktigt bra slutresultat. En lite strulig växel kan göra att ett lag tappar allt sitt övertag i löpsnabbhet och ligger bakom den eviga klyschan ”Stafett är alltid stafett”.
Ett hyggligt mått på hur växlingarna fungerat får man om man jämför summan av lagmedlemmarnas personliga rekord individuellt från block med lagets verkliga tid i stafettloppet. Tittar man då på diffen i topp-10-loppen genom tiderna i världen ser det ut så här:
En faktiskt överraskande stor spridning med 1.62 som sämst och 2.44 som bäst. Men sistnämnda 2.44 (GBR i VM 2019) sticker ut rejält. Medianen 1.87 ger en bättre beskrivning av vad som skulle kunna benämnas ”normalt” på den här elitnivån.
För man måste väga in att just Jamaica och USA har varit så extremt löpstarka att uppgiften för dem primärt har varit att ”få runt pinnen utan strul”. D v s man har i växlingarna prioriterat säkerhet framför optimering. Det har väl gått sisådär för USA men Jamaica lyckades verkligen under Bolt-eran då man var först i mål i sju raka globala mästerskapsfinaler 2008-2016.
Men hur ser det då ut för svenskt vidkommande? Motsvarande tabell för våra topp-10-tider (f = final, s = semi, h = förrsök) ger svaret:
Här ligger max och min på 2.59 resp 2.02 och medianen på 2.40 – d v s dryga halvsekunden bättre än för världseliten. Är vi så signifikant mycket vassare på att växla än jamaicaner och amerikaner? Naturligtvis inte.
I litet lägre hastighet blir det lättare att få växlingarna att fungera plus att förutsättningen för de svenska OS/VM/EM-finalplatserna då i mitten på 1990-talet var att vi verkligen ”satte” växlingarna. D v s att helheten var ”större” än summan av de fyra delarna.
Typiskt är att personbästatotalerna ligger tätt samlade mellan 41.03 och 41.38 för 26 av de 32 bästa loppen listade i den första tabellen medan tiderna i loppen har en mer än dubbelt så stor spridning. D v s för att svenska landslags skall göra riktigt bra tider är effektiva växlingar nyckeln.
Helt oprövad laguppställning
Den allra bästa diffen vi någonsin har sett var nog de 2.59 som Filip Olsson, Zion Eriksson, Linus Pihl och Jean-Christian Zirignon presterade i Finnkampen. Ändå var det faktiskt raka motsatsen till en rutinerad och sedan länge väl intrimmad konstellation.
Visserligen har Zion kört andra till Linus på tredje i ett par år men så sent som på Lag-EM i juni hade Jean-Christian startsträckan och inte som nu sista. Och i P19-landslaget tidigare i somras hade Filip sträcka 2.
Men trots att alltså bara en av tre växlar hade körts på tävling tidigare har man sällan sett ett lopp med bättre ”flyt” för ett svenskt 4x100m-lag. Och att det inte bara var en subjektiv åskådarkänsla förstärks när man stämmer av premisserna för själva finnkampsloppet.
Finland bättre på pappret men …
Det finländska laget hade nämligen på pappret klar fördel på såväl personbästatotal (41.32 mot 41.66, d v s 0.34 vassare) som årsbästatotal (41.48 mot 41.95, d v s 0.47). Men i själva loppet var alltså förhållandet i princip ändå det omvända: 39.07 mot 39.44, d v s fördel Sverige 0.37.
Det av ett lag som bestod av nr 4, 5, 6 och 11 på svenska årsbästalistan på 100m individuellt 2025. Vilket alltså inte hindrade att deras goda ”samarbete” resulterade i ett ”millenniumrekord” där gapet till det snart 30-åriga svenska rekordet motsvarade bara ca tiondelen per lagmedlem.
/A. Lennart Julin
I den nyligen utgivna jubileumsboken – ”Finnkampen – ett sekel, två länder” (Friidrottsförlaget.se) – finns bland mycket annat alla resultat från de hundra åren inkl samtliga stafettuppställningar och resultat.
Läs även:
• 2016: 20-årsjubileum av det svenska rekordet på 4×100 m
Mer av A. Lennart Julin:
• Daniel Ståhl bäst när det gäller
• Eftertanke SM 3: ”It was fifty years ago”
• Eftertanke SM 3: Rykande snabba avslutningar av Andreas, Vera och Samuel
• Eftertankar SM 2: Doldisarna Gena Löfstrand och Nellie Wartanian
• Eftertankar SM 1: Hur bra var toppbredden på Friidrotts-SM i Karlstad?
• ”En sund själ i en sund kropp”
