Daniel Ståhl har säkrat guldet i diskus i de två senaste VM-finalerna – Budapest 2023 och Tokyo 2025 – tack vare mäktiga 70 m-kast. Att vara bäst när det gäller vill alla men få lyckas. I denna analys har A. Lennart Julin tittat på vilka manliga diskuskastare som kastat längst i globala mästerskap och hur differensen mellan personligt rekord och längsta mästerskapskastet ser ut.
Självklart hade alla deltagare vid VM i Tokyo haft ambitionen att pricka in sin absoluta formtopp för året där och då. Men samtidigt är det lättare sagt än gjort. För den garanterade – d v s alltid och för alla individer ”perfekta” – metoden för formtoppning finns inte. Inte ens om man lyckas med konststycket att helt undvika sjukdomar och skador under uppladdningen.
Till det rent fysiska kommer dessutom det mentala, alltså att kunna hantera den speciella anspänning och nervositet som skapas av det stora internationella mästerskapet. Allt är så mycket större och krångligare än på alla andra tävlingar i kombination med – inte sällan orealistiska – omvärldsförväntningar från publik och media att man skall ”leverera”.
Sedan är det inte heller helt enkelt att objektivt ”mäta” en formtopp även om friidrotten har sina absoluta resultat. Men på mästerskap är det placeringar där och då som gäller och inte själva resultatnivån. Väder och vind kan även vara betydligt mindre gynnsamma än på ”vanliga” tävlingar.
Stadiongryta vs kastplan
Särskilt påtagligt är det i diskus där vind från rätt håll ju kan ge flera meter bättre längder än vad samma fysiska insats skulle ha genererat i vindstilla. Och ”vindstilla” är vad som normalt råder på de moderna stora stadionanläggningar där VM och OS genomförs – inte minst sedan det blev standard med stora tak över läktarna.
Det gäller alltså att justera referensramarna när man skall värdera mästerskapsresultat i diskus. Men med hur mycket?
Här nedan presenteras en sammanställning av alla diskuskast över 69 meter som noterats på globala mästerskap, d v s OS och VM:
+ Från vänster till höger: Kastlängd, omgång kastet gjordes i, namn, nationalitet, plats och tävling.
+ Resultat som är indragna från vänsterkanten är andra- och tredjeresultat i tävlingar där kastaren hade längre i sitt allra längsta.
+ Totalt alltså 32 kast gjorda av 12 olika kastare.
+ Daniel står som synes för ”mästerskapsrekorden” i såväl final (71.46 i Budapest för två år sedan) som kval (69.90 i Tokyo 2025).
+ Flest kast på listan har ”pappa Virgilijus Alekna” med sex – följd av Daniel Ståhl och Krisjtan Ceh på vardera fem, Lars Riedel fyra, Robert Harting tre, Mykolas Alekna och Matt Denny vardera två och varsitt för resterande fem.
+ Nationsmässigt dominerar Litauen (3 kastare, 9 kast) och Tyskland (2 kastare, 7 kast). Sedan är det sju länder med varsin kastare: Sverige (5 kast), Slovenien (5 kast), Australien (2 kast), Jamaica (1 kast), Polen (1 kast), USA (1 kast) och Ungern (1 kast).
Vår bästa tid är nu
+ Dagens generation dominerar toppen på listan: Tack vare Daniel Ståhl och Kristjan Ceh (tre vardera) och Roje Stona och Mykolas Alekna (varsitt) har åtta av de nio bästa kasten gjorts 2022-2025. Omvänt kommer faktiskt bara tre kast (av 32) från förra millenniet.
+ Gerd Kanter saknas på listan trots sitt lysande facit just på de stora mästerskapen: Två guld, två silver och tre brons på OS/VM mellan 2005 och 2013. Men Kanter har litet otur med marginalerna. För även om det inte blev 69+ någon gång gjorde han 68+ vid fyra olika tillfällen med 68.94 i VM 2007 som längst.
+ Fyra av de sex längsta kasten har kommit i den sista (sjätte) omgången. Men ser man till hela listan känns fördelningen mer slumpmässig om än med en viss tyngdpunkt på slutomgångarna: 3 – 7 – 2 – 5 – 7 – 8.
Tolv man har således lyckats kasta minst 69 meter i ett globalt mästerskap vilket motsvarar knappt en femtedel av de 63 som har personliga rekord på 69+.
19 % kan spontant framstå som en väldigt liten andel men tänker man efter är den snarare osannolikt stor. För det erbjuds ju globala mästerskap inte ens varje år och dessutom innebär mästerskapen för de allra flesta deltagarna endast tre kast – med 20-30 minuter emellan – tidig förmiddag innan man knappt vaknat. Till detta kommer den i princip obefintliga vindhjälpen.
Man kan fråga sig hur stort det ”normala” tappet är mellan personliga rekord och vad som bäst presteras på de globala mästerskapen.
I den nedanstående tabellen presenteras en genom-tiderna-statistik över OS/VM-bästa för de kastare som där gjort minst 67 meter någon gång. Kolumnen längst till höger (”ant”) anger antalet OS/VM som man deltagit i.
+ Totalt är de 4 över ”dröm-70”, 12 över 69, 20 över 68 och 32 över 67. I den vanliga genom-tiderna-listan (= den där alla tävlingar räknas) är motsvarande antal 40, 63, 92 resp 149.
+ Jämför man ”OS/VM-bästa” med vanliga genom tiderna är sex av topp-10 gemensamma: Mykolas Alekna (5-1), Matt Denny (8-2), Virgiljus Alekna (3-4), Kristjan Ceh (2-6), Daniel Ståhl (1-delad 8) och Piotr Malachowski (10-10).
De som saknas är Roje Stona (4-37), Lars Riedel (6-12), Robert Harting (7-29) och Andrius Gudzius (9-52). Omvänt finns följande inte med på topp-10 för OS-VM: Gerd Kanter (13-5), Jürgen Schult (14-3), Ralford Mullings (59-7) och Jurij Dumtjev (45-delad 8).
Stor mästerskapsrutin
+ Anmärkningsvärt är också hur många globala mästerskap de flesta på listan har gjort. Sju av dem har gjort minst tio, 19 av 32 har gjort minst sju och bara fyra har gjort färre än fyra. Det innebär att man har haft rejält med möjligheter att visa upp sin förmåga att kasta långt i de största och mest prestigefyllda av tävlingar.
+ Variationerna i gapet mellan totalpers (som kan vara gjort såväl före som efter bästa OS/VM-insats) och OS/VM-pers för de 32 som gjort 67+ på OS/VM är stora:
Tio högsta värdena: 5.59 Mykolas Alekna, 5.47 Matt Denny, 5.26 Jürgen Schult, 4.44 Gerd Kanter, 3.71 Virgilijus Alekna, 3.70 Luis Delís, 3.60 Clemens Prüfer, 3.54 Imrich Bugár, 3.14 Lukas Weisshaidinger och 2.97 Dmitrij Sjevtjenko.
De tio lägsta värderna: 0.00 Christoph Harting, Mason Finley och Vasilii Kaptiuch, 0.03 Michael Möllenbeck, 0.08 Martynas Alekna, 0.17 Roje Stona, 0.22 Rolf Danneberg, 0.38 Andrius Gudzius, 0.40 Daniel Ståhl och 0.42 Daniel Jasinski. Alltså tre man som noterat sitt karriärspers på OS/VM och ytterligare sju man som ligger inom mindre än en halv meter från sina totalpers.
Det ”normala” finns inte
Hur är det ens möjligt? Den viktigaste förklaringen är nog att dessa kastare inte aktivt jagat ”blåsiga kastplaner” utan lagt sitt fokus på ”vanliga” tävlingar inne på arenor där vinden lika gärna kan vara med som mot som ingen alls. Sedan finns i några fall förstås också slumpen i betydelsen att man fått en superträff just på ett OS/VM.
Hursomhelst är den slutsats man kan dra av den spridda träffbilden att det inte finns något ”normalt” tapp. Visst kan man räkna fram medelvärdet (blir 2.15) och medianen (2.22) men det är helt meningslösa kalkyler när det som nu finns flera värden som är över tre meter högre och flera värden som är över två meter lägre.
Man kan därför inte heller klassa de arton 70 meters-kastare som inte gjort minst 67 meter på ett OS eller VM som ”underpresterare” när det gäller. För hälften har ändå varit över 65 meter och alla utom tre har faktiskt nått minst en OS/VM-final och sju har t o m tagit medalj där.
Men det hindrar inte att de som förmått prestera de bästa resultaten i den tuffaste konkurrensen i de största sammanhangen – OS och VM – verkligen är förtjänta att hyllas litet extra som mästerskapens mästare.
/A. Lennart Julin
Daniel Ståhl världsmästare i Tokyo efter ny bragd
Läs mer av A. Lennart Julin:
• Eftertanke SM 4: It was fifty years ago …
• Eftertanke SM 3: Rykande snabba avslutningar av Andreas, Vera och Samuel
• Eftertankar SM 2: Doldisarna Gena Löfstrand och Nellie Wartanian
• Eftertankar SM 1: Hur bra var toppbredden på Friidrotts-SM i Karlstad?
• ”En sund själ i en sund kropp”
• Historien upprepar sig – sådan mor sådan dotter
